Stigen kröker sig, ringlar fram i den mörka, täta skogen.
Ibland delar sig stigen, vilken väg är den rätta?
Är ej mogen

På morgonen är jag oftast ute ur skogen.
Då kan jag ha hittat ut, står på en klippa
och blicka ut över haven.

Men allt för snabbt dras min kropp ned
i den mörka skogsdalen.

Allt är svart och jag är vilse.

Vilse i den mörka skogen,
vilse i min kropp och själ,
ja, det är bara att inse.

Vissa dagar, oftast nätter,
söker jag mig ”frivilligt” in i den hotande,
mörka och täta skogen.
Hela natten vandrar jag i det mörka,
vet inte var jag är.

Skogen är sluten.

Den har mig i sitt grepp.
Lianer lindar sig runt mina ben
fast jag säger släpp!

Gamla murkna stockar
ligger som jättehinder över stigen.
Får ta omvägar
och tappar helt kontrollen.

Vill bara lägga mig ned
på den lövtäckta marken och sova,
få ett stopp.
Men marken är täkt av insekter
som kryllar och kryper
över min kropp.

Måste upp, ut ur det mörka,
ta mig till en plats som är ljus.

Hur gör jag det?
Har varken kartaeller kompass.
Hör bara vindens sus.

Idag har jag inte hittat ut.
Är kvar i skogen, är helt slut.

På natten, när allt är extra förfärligt mörkt.
Mina ögon vågar ej sluta sig,
det är varmt, kallt
och jag är trött
av att ha sökt

Sökt efter vägen ut…