Sjunde dagen: Jag ser hur marken närmar sig, hjärnan vägrar förstå. Hjärtat börjar visa bilder, visa bilder ur mitt liv. Den första veckan, den sista veckan, den enda veckan i mitt liv.
Första dagen: Jag satt på en parkbänk, ensam. Jag hade just färgat håret svart. Jag hade på mig en kort tyllkjol, knästrumpor, svart huvtröja och en kedja runt halsen. I gräset bredvid bänken kröp en snigel. Ett bi flög in i mitt hår. Luften började lukta svagt av människodoft och jag lyfte på mitt nedböja huvud.
Något hände längst inne i mig. Du ändrade, störde, förgyllde och krossade. Jag var inte mig längre, inte min egen mer. Du stannade framför mig, mötte min blick. Du höll min blick hårt, mjukt och envist. Du gick utan att yttra ett ord. Mitt hjärta dunkade, min kropp vibrerade, mina sinnen skrek. Jag följde dig bortåt, jag följde dig längs den smala stigen. Du vände dig inte om, inte en enda gång. Min blick brände sig fast i din rygg. Du stannade framför ett beige lägenhets hus. Klara bergsgatan 10a 12tr 730 80 Stockholm. Där stannade du. Där stannade vi. Du vände dig om, tog tag i min blick. Du log, vände och började gå igen. Du gick upp i huset. Det fanns en hiss men du gick, vi gick. Alla tolv trappor gick du. Jag med, jag vägrade släppa din rygg med blicken, kunde inte. Du stannade igen, framför en gul dörr. På brev inkastet stod inget namn, endast en svart tomhet existerade. Du vände dig om, tog tag i min blick, log och blinkade med höger öga. Det sprang en förvirrad myra på golvet. En spindel spann sitt nät i taket. Du öppnade dörren, den var olåst. Du klev in i hallen och tog av dig dina stora skor, storlek 43. Jag följde efter, ställde prydligt mina kängor i skostället, storlek 38. Jag stängde dörren försiktigt, min hand skakade lätt. Du satt på en soffa, tittade ut på molnen. Jag satte mig nära, du var varm. Ett barr hade fastnat i ditt hår, jag plockade ur det, tog det i munnen och åt upp det. Du tog min hand i din. Efter en timme svettades din hand. Du andades med långa andetag. Du blinkade var femte sekund. Var tionde minut böjde du vänster fotens tår. När skymningen kom reste du dig upp, höll fortfarande kvar min hand. Du ledde mig bort från soffan, mot sängen. Du somnade med höger hand på mitt vänstra bröst. Då tänkte jag att det var första dagen på för alltid, att evigheten började där.
Andra dagen: När jag vaknade var du inte där men jag blev inte rädd. Jag visste att du fanns nära. Efter en liten stund hörde jag fotsteg, dina fotsteg. Du kröp ner bredvid mig i sägen. Du viskade ord i mitt öra, viskade ord till min själ. ”Ditt glitter sprakar när du ler.” Var dom orden. Dom första orden, jag log och du höll min hand. En nyckelpiga flög in genom de öppna fönstret. En fluga klättrade på den framdukade frukosten. När vi gick och la oss den kvällen tog du mitt lilla bröst i din stora hand. Du lutade dig över mig och du kysste mig mjukt. Mitt inre splittrades, skärvorna flög åt alla håll. Du tog över mig, kroppsligt, själsligt och andligt. Jag somnade med huvudet intill ditt bröst. Jag kan fortfarande höra det rytmiska dunket av ditt hjärta.
Tredje dagen: Solljuset tyngde på ögonlocken. En fågel sjöng, den flög. Den välkomnade morgonen. Jag tänkte att då är det nog en bra dag. Jag tog ditt stora vita duntäcke och virade in mig, bara tårna och huvudet stack fram. Jag satte mig i soffan och tittade på dig, ungefär såsom man tittar på tv, planlöst, tidlöst. Du låg ihop kurad som ett litet barn, oskyddad inför omvärlden. Du vaknade, ställde dig framför mig där jag satt i soffan. Jag öppnade mina armar, släppte in dig i den trygga, ombonade ofarliga världen. Jag lutade min kind mot din varma, mjuka rygg.
Vi lagade linssoppa den dagen. Röda linser, rivna morötter och palsternackor, kålrabbi, krossade tomater och paprika krydda. Det blev gott, fast vi inte hade något recept. Du sjöng i köket, eller snarare nynnade. Du log. Dagen försvann, det var mörkt ute. En uggla hoade. En spindel mumsade på en ny fångad fluga.
Du klädde av mig, sakta och försiktigt, min hud glödde. Jag klädde av dig, fumligt och nervöst. Vi kröp ner under ditt stora duntäcke. Du höll min blick och jag somnade.
Fjärde dagen: Det första jag såg när jag vaknade var din blåa blick, den höll mig fortfarande i sitt fasta grepp. Något annat fångade mitt öga, en skalbagge kröp på ditt öra. En mygga drack blod från mitt ben. Du spelade musik, det var den fjärde dagen vi hade tillsammans och du spelade musik. Samma låt hela dagen men du tröttnade inte, inte jag heller. Låten var ”Scream” med Misfits. Du tände två värmeljus och vi dansade, fast inte som alla andra dansar. Vi dansade alldeles utan regler. Rörde oss till musiken, rörde oss med musiken.
Låten är 2 minuter och 33 sekunder lång. Du spelade den 150 gånger den dagen. Det var 349 min och 50 sekunder musik. Underbart. När kvällen kom beställde du Kina mat, friterad kyckling med sötsur sås. Jag åt mer än dig, du gillar egentligen inte Kina mat. Det sa du. Det var mörkt i din lägenhet och du tände din hjärtformade sänglampa. Du hade nytvättade lakan och dom kändes sträva mot min bara hud. Du hade handen på min mage, smekte mitt hår, mitt ansikte, min mage och mina lår. Din hand lämnade en brännande tomhet och en krävande längtan.
Femte dagen: Jag vaknade när solen stod som högt på himlen. Jag låg på mage och du hade lagt en ros på min blottade rumpa, en blodröd ros. Jag hängde den på tork i fönstret med utsikt mot parken, mot stigen vi gick på den första dagen. Jag smög runt i lägenheten i bara trosor och hittade dig på toaletten. Du städade. Jag kramade dig bakifrån och kysste dig i nacken. Du ryste till. Vi gick en promenad i parken. Jag fick låna en jacka, den prasslade när man gick och luktade svagt av impregneringsmedel. Vi såg sjutton olika fåglar, fem av dom satt i den stora eken. Eken såg gammal ut, gammal, vis och mäktig. När vi kom tillbaka duschade jag, en lång och varm dusch. Jag kände mig som en ny människa när jag kom ut. Jag kände mig renad och lika tom och full av förväntningar som ett blankt pappersark. Det första som skrevs var du. Du satt på säg kanten och tittade på mig. Jag hade en blå handduk virad runt kroppen. En svala sjöng. En mygga surrade. Du lyfte mina armar och jag lät handduken falla. Du gick ner på knä och kysste mina tår, du kysste mina fötter, mina smalben, mina lår, min mage, mina bröst, min hals, mina öron och mina läppar. Du gav orden längtan och åtrå en betydelse. Vi somnade tätt sammanslingrade den kvällen.
Sjätte dagen: Jag vaknade av att du steg upp, jag tjuvkikade när du bytte om. Du upptäckte mig och jag gömde mig under täcket. Du kastade en kudde. Vi gick till en kiosk. Den var blå och rund. Jag åt en glass som smakade sommar och lycka. Du sa att din mest smakade blåbär.
Vi gick hand i hand ner till vattnet. Mälaren. Vattnet var ganska kallt, trots att vi bara doppade fötterna. Vi gick barfota hela vägen hem och jag klev på två skogssniglar. Dom var slemmiga och kletade sig fast i mina bara fötter, det kändes som att gå i lera.
Den kvällen….
Den kvällen blev du och jag ett. Du var inuti mig och jag kände mig fulländad, känner mig fulländad. Din kropp nära min. Dina händer mot min bara hud. Ditt söta ansikte när du sover. Sjunde dagen: Din blick när du vaknade. Du tog min hand och vi ställde oss vid fönstret, du pekade på morgonens första fågel och sa: ”Är den inte vacker?” Du ledde mig upp på taket, vi ställde oss ute vid kanten. Jag kunde se vinden susa i eken under oss. Du höll om mig bakifrån och viskade i mitt öra: ”Allt det vackra kan flyga.”
Jag föll inte. Jag hoppade inte. Jag blev knuffad. Jag såg ekens majestätiska krona komma närmare. Jag tänkte på dig. Men jag hatade dig inte, jag älskade dig. En hund skällde. En nyckelpiga mumsade på ekens saftiga blad. Jag förstod dig.