hon hade blommor liggande i knät
det enda vi såg var horisonten
blicken, tankarna fixerade framåt
fanns det något annat?
tårarna tvingades av vinden rinna back längs huvudet, över tinningarna
jag växlar upp utan att släppa fokusen på punkten där vägen möter horisonten och i munnen, ja, hela magen känner jag formen av var jag är på väg och påminner mig om en händelse jag inte vill kännas vid
hon menar det vore bättre att aldrig få fatt i smaken
river loss en sista bit och slänger
vi skulle träffa en som skulle demontera våra tänder men han hade visst tröttnat och när min reskamrat tagit bort sina glasögon kvittade det faktiskt
jag kanske ringer det där samtalet fast utan att säga något
hon fick kramp, ett tunt rivsår längs hela armen
jag ville följa det
vi skulle behöva flytta på något, eller nej det är mulet och hon säger ju att ni inte hinner om vi saktar ned