Skogen

När dom åter vaknade var det redan långt fram på dagen. Solen brände den sterila marken som var utan tillstymmelse till liv. Dom såg länge på varandra. Var det bara febriga drömmar, allt dom upplevt under natten? Vilan hade ändå gjort dom gott, för deras kroppar kändes åter starka.
Fanns det verkligen vatten?
Dom reste sej och gick fram mot vattenhålet… Ja! Friskt och klart steg det dom till mötes. Med tacksamhet och stor lycka drack dom ännu en gång.

Ingen av de båda vargarna ville vidare under den glödande dagshettan. Det var bättre att stanna under stenblockets skyddande skugga. Det var också nödvändigt att sköta om såriga tassar och få dammet ur pälsarna.
Öron och ögon slickade dom åt varandra, även resten av varandras kroppar med deltagande ömsint intresse och framemot aftonen började dom se fina och välmående ut, som friska vargar gör. Dom mådde också mycket bra, ingenting av tröttheten fanns kvar. Nu var dom redo för återfärden.

Försiktigt lät dom vattnet skölja deras stupar en sista gång. Solen stod lågt och skulle snart nå horisonten. Nattens kalla mörker skulle vika för månens bleka ljus och dom skulle kunna fortsätta till morgonen. Skulle dom inte ha nått öknens utkant då måste dom finna ett annat skydd. Dom förstod nu mycket väl att deras vandring inte var utan fara och att det inte varit deras förtjänst att dom klarat sej.

Dom tänkte med förundran på det dom upplevt under stenblockens skyddande skugga. Då kom också orden tillbaka, viktiga ord. – “Gå inte ut samma väg ni kom in” Deras intresse vändes mot den andra öppningen och utan att fråga om orsaker förstod dom, att där började deras långa vandring hem.

Skymningen tilltog, vargarnas glimmande ögon möttes i dunklet, gemensamt höjde dom en framtass som en hälsning och ett farväl till drömmens andeväsen och ett tack för deras räddning. Sedan satte dom tassarna mjukt mot sanden, så som dom sett andarnas anförare göra. I samma ögonblick steg vattnet upp ur källan och flöt ut över marken, flödade ur djupet och letade sej ut i ökensanden medan vargarna vände sej mot den andra öppningen och vandrade ut i skogen.

Ut i skogen ?

Ja!??? Där det förut varit öken stod nu träd och blommor. Fåglar och andra djur skyndade mellan trädens stammar och en smal vältrampad stig ledde bort från källans vattenhål. Vinden susade högt där uppe i trädens kronor och luften var sval och mild. Det gick lätt att andas igen och benen bar utan ansträngning deras kroppar, men i varandras ögon såg dom stora tysta frågor.
Det var frågor som det nu, som livet bjöd, inte behövde ha svaren till. Den skog som vännerna gästade var så avgjort mycket trevligare, än öknens törst och heta sand. Oerhört lättade tog tacksamt emot förändringen och vandrade vidare in i skogens skymningsland.

Dom följde stigen som slingrade uppåt genom den allt brantare terrängen. Trädens antal glesnade och stigen försvann i den steniga marken. Ovanför randen där skogen slutade stod endast några få knotiga tallar som med långa krypande rötter sökte fäste i bergets sprickor. Dessa träd utstrålade seg vilja och uthållighet, två viktiga egenskaper för överlevnadens villkor.

Så småningom kom dom upp på berget, som med ljungen hukande i skrevorna höjde sin hjässa ur det böljande skogshavet. Där la dom sej att vila, sträckte ut sina ben och njöt av stillheten. Solen hade lämnat sin värme i berget, den letade sej in i deras kroppar medan vargarna lugnt gav sina tassar den omvårdnad som lång vandring kräver. Därefter hängav dom sej åt de vilda djurens vaksamt närvarande vila. En djup sömnlös avspänning, med alla sinnen öppna.
Där solen sjunkit bakom horisonten dröjde ett flammande stråk av purpur och guld, stillhet och frid fyllde deras själar med hoppfull tillförsikt. Ännu en gång kände dom att dom kommit hem, detta var deras land, ett land som bejakade deras liv.

Natten förflöt i detta lugn, tankarna i vargarna själar vävdes av drömmar och längtan och dagen ägnades åt att ännu en gång besöka vattenhålet, ”livets källa”. Sedan bidades aftonen med pälsvård och kel men strax innan solen nått randen för sin dagsvandring, när himlabrandens sprakande eld började tändas i molnslöjornas virvlande dans, såg de båda vargarnas gula ögon uppmärksamt ut över detta land som dom själva var en del av.
Vargarna spanade vaksamt över skogarnas böljande grönska, uppbrottets oro rörde åter deras längtan. Plötsligt reste dom sej och bådas uppmärksamhet var riktad åt samma håll. På andra sidan en dal som skilde berget dom stod på från ett annat, såg dom en samling raka lysande röda trädstammar höja sej ur den övriga skogen.
En tyst överenskommelse mellan deras själar bestämde nu målet för deras fortsatta vandring – de lysande träden. Denna gång var målet helt nära och inte riktigt obekant – något rörde deras minnen – något angenämt och viktigt – det dom vandrat länge för att söka – livet, liv och kärleksvilja, hem familj och ungar – deras längtan vävde drömmar kring den stig dom följde in i skymningsskogen, där deras tassar nu utan svårighet finner fäste i en allt snabbare och ivrigare fart.

Fast vargarna mestadels varit utan mat under deras själars sökande och långa vandring reflekterade dom inte över det, fysisk hunger existerar inte under resor som denna. Jagar man och äter här i själens inre landskap är det blodets röst som manar att inte glömma kroppens sanna villkor. Drivkraften är en annan än den dagliga överlevnaden. Visioner och kunskap lockar – beseglandet av förbund mellan själar driver viljan framåt till färdens vändpunkt, ögonblicket när sinnevärlden åter transformeras och de fasta formerna tar sin gamla gestalt, en skapnad som ändå inte – efter en sådan färd tillsammans med en älskad vän kan förblir densamma som den en gång varit.

Vargarna sökte sej nedåt på stigar till dalgångens botten. Utan att stanna passerade dom ljumma vattensamlingar som i bergets skrevor sjöd av allehanda liv. Nu i aftonen vågade sej grodorna fram på sina kavata små ben, ställde sej helt stilla för att med sina blanka ögon skåda solen, se det lysande klotet gå till vila, söka sin bädd bland kullarna långt, långt borta.
Andra små varelser som gömt sej i gölarnas bottenslam, sökte sej till ytan, där deras uppdykande skapade vandrande ringar, som i korsande mönster reflekterade den flammande himlen.

Väl nere i dalgångens botten stannade vargarna vid en bäck som i sin vindlande fåra strömmade genom skogen. Här var det svalt och fuktigt och deras öron uppfattade tusentals små ljud från allt som levde.
Dom sänkte sina nosar mot vattnet för att dricka och omedelbart vid deras tungors första möte med bäckens vatten kom minnet tillbaka av det brusande vattnet ur källan, ” Livets källa” det flöt här. Tacksamt lät dom det strömma in i sina kroppar och ut i varje del av sina längtande inre universum – där det togs emot som en gåva, ett löfte, ett livets löfte till sej själv – att inte svika. Inte svika sitt stora ansvar för alla de törstande själar som ingenting hellre vill än att i Kärlekens boningar få leka och leva sin längtan, låta kärleken få växandets möjlighet utan givna instruktioner, på livets egna villkor söka sin mening och leva den.

Än en gång fylldes dom av vattnets gränslösa kraft och med ystra språng tog dom sej över bäcken. I vattendropparnas gnistrande kaskader framför deras tassar, återspeglades dagens sista ljus och nattens första stjärnor.

När dom stod på den andra sidan skakade dom sina pälsar, vädrade i vinden efter främmande lukter eller okända faror. Allt tycktes dock lugnt därför fortsatte färden mot den högre terrängen.

Fast allt var annorlunda kände Varginna igen nästan varje sten vid den stig dom vandrade, en stig som inte använts av större djur på mycket länge. Hon tog ledningen utan annan värdering än att den som i stunden har den starkaste intuitionen tar sin plats i täten och visar vägen. Han såg hennes iver och följde tillitsfullt efter.

Med en känsla av att ha varit här en gång förut, stannade han, såg sin färdkamrat försvinna mot höjden. Han satte sej. Nu mindes han stigen. Det var så länge sedan.
Han såg sej omkring. Träden var stora nu. Skogens livskraft bar trädens frön högt över marken och lät dom flyga i vinden mot sin egen bestämmelse, liksom han sökte sin.
Den öppna glänta där han satt, var den plats han stannat på en gång för länge sedan. Den gången var det för att tala om för det kärleksväsen han sökt, att han kommit. Att han funnit henne och väntade på svar.
Nu höjde han åter sin nos mot himlen och lät sin sång av glädje ljuda stjärnljuset till mötes. Sedan väntande han.

Snart hörde han hennes stigande stämma. Från skogen på bergets sluttning hörde han hennes längtans lockrop. Det letade sej in i hans hjärta med det budskap han helst ville höra.
Nu visste han vem hon valt och vem hon ropade på. I hennes sång låg hängivelsens budskap, ett “kom” som gav hela hans kropp en vild oemotståndlig vilja.
Innan han började sina snabba vilda språng mot deras mötesplats, svarade han henne vild och lycklig med sin egen nedärvda otvetydiga ursång, som i denna evighets flammande ögonblick, sjungits med samma vilda kraft, av alla hans förfäder.

Det var en hyllning till livet, det liv som hör det kommande till, det liv som föds på nytt ur varje nu. En glädjens välgångssång, en tacksamhetens lyckosång till det brusande livets kraft, som i tillförsikt utan betänklighet forsar genom vardandets nålsöga, det alltid närvarande nu, som vi ur vårt liv formar till ögonblick av kärlek eller hat, liv eller död, sorg eller glädje.

Månen höjdes över träden, månbelyst vindlar stigen uppåt mellan trädens höga röda stammar. Han satte av, vild av lust med nosen i hennes vittring, en vittring som nu hade könets budskap. Ett budskap som han tog till sitt hjärta i varje andetag. Han närmade sej mötesplatsen, mindes stenen hon betraktat honom från och gläntan där han hade satt sej för att vänta. Nu var han där.

Hon hade inte gömt sej denna gång. Hon visste vem som skulle komma och där stod han. Hon höjde sin nos och lät sin bejakande hälsning ljuda. Hans sång förenade sej med hennes och skogen tystnade omkring dom, den liksom höll andan inför deras kärleksmöte.
Varligt gick dom mot varandra i en dans som hade sina rötter djupt i deras kroppars instinkt. En dans som dansats av deras dagars upphov och deras före dom.

Nos möter nos,,, hjärtats heta blod brusade i deras ådror. Gör deras öron döva och ögon blinda för allt annat än deras älskades närheta längtan. Brunstens vilda energi får deras pälsar att gnistra i lekens tummeldans. Ta fatt mej om du kan,,, vilda språng,,, vassa vita tänder nafsar kärleksbett,,, nosar djupt i pälsklädd kärlek,,, tungors smekande trånad, i öron, ögon och kön.

Plötsligt är stunden inne. Hon står där, helt stilla, väntande, med svansen vikt åt sidan. Hon tar emot hans smekande sköteskyss och låter honom bestiga hennes trånande längtan
Som i trans, helt utan tvekan famnar han hennes vilda vargakropp, på vargars vis och deras könsblommor når sin bestämning. Himlens stjärnor brusar in i deras öppna själar som vågor av ljus, vågor av liv. Vilda strömmar av vargasäd, söker sin moders oändliga universum, under hennes skyddande päls.
Mjukt gnällande lägger hon sej mot marken, han följer henne och känner sitt kön i hennes varma omfamning. Strömmen ur honom, av livsviljans hopp, gör honom lycklig och han låter en liten gnällande gläfsning, som från en vargvalp, lämna sin strupe inför det ofattbart stora, som nu är i hans liv.
Den lilla gläfsningen växer och blir till en ylande sång. Hon höjer sin nos med honom och sjunger mot den stora månen som nått över trädens toppar och flödar deras tummelplats i silverljus.

Hela natten leker dom denna livets lek och blir allt mer förtrogna med sina kroppars kärleksglädje. När gryningen kommer slickar dom varandra med mjuk tillfredsställd ömhet, vilar sina lyckligt trötta kroppar i gräset, sluter ögonen och låter sej virvla mellan dröm och verklighet.

Hon visste i sitt hjärta att hennes stora fråga, fått ett svar, ett svar som var förmer än kunskap. Det var livet själv som med sin obändiga styrka förenat sej med hennes brinnande längtan och hängivet vilt tagit emot hennes kärleksgåva och givit sin.
Med hela sin lilla vargvarelse fylld av kärlekslycka kände hon sin hannes nos djupt i sin päls, han andades hennes varma livslukt djupt i sin själ och hon sträckte varje sin levande fiber till hans närhet.



Återkomsten

Solens sneda strålar letade sej ner mellan träden. Ett tunt lager nysnö hade lagt sej över svetthyddans tak och suddat ut spåren runt eldgropens svarta krater. Dörrhuden över hyddans öppning var vikt lite åt sidan och ett ensamt spår ledde därifrån. Det var Schaman som tidigt lämnat hyddan. Han hade tagit god tid på sej när han vandrat tillbaka mot byn, stannat dröjande på flera platser, stått stilla mellan träden som själv ett träd, begrundat händelserna under natten och betraktat skogens skönhet.

Innan han trött efter nattens ceremoni gick in till sin egen härd reste han tecknet. Inte bara lansen som skulle tala om för byborna att det inte förelåg något hinder för de båda ungdomarnas förening, han fäste också regnbågsbanden högst upp på lansens ände. I den lätta morgonvinden förkunnade de färggranna vimplarna att livet, kärleken och glädjen ännu en tid skulle följa deras folk.

Därefter gick han in i sin hydda, satte sej på sin plats där han brukade sitta, tyst försjönk han i djup meditation. Hans själ vandrade stilla på fördolda stigar i förundran över livets fantastiska mysterium, både sådant han lärt sej förstå och sådant han insåg att han bara måste acceptera.
Nu lutade han sej tillbaka med slutna ögon och ett fridsamt leende dröjde i den gamle mannens ansikte.

Svetthyddans dunkel stod i skarp kontrast till det gnistrande ljuset utanför. Där inne under Schamans pälsfodrade mantel sov de båda människobarnen tätt intill varandra, inte bara för att hålla värmen. Genom hyddans öppning kom dagen sakta in och öppnade de sovandes ögon. Med en viss häpnad såg dom att världens ansikte, än en gång förändrats. Men så mindes dom kvällens förberedelser, värmen från elden och deras inträde i svetthyddans mörker.
Med förskräckelse tänkte dom på det förrådda livet i ökenhettan och i tacksamhet tryckte dom sej mot varandra inför minnet av det flödande vattnet i livets källa.
Deras minnen dröjde vid andarnas berättelser om vad människors onda rädsla kan ställa till och hur grym livets undergång kan bli. Maktmänniskans dåraktiga lögner, kortsiktiga materiella vinstbegär och hänsynslöshet kan bli livets undergång, det framstod klart ur nattens minne.
Rubbas balansen förändras livsexistensens möjlighet, i värsta fall till ingen möjlighet alls, livets efterlämnade minne kommer då sakta att vittra in i glömskans icke vara som de vita benen i sandens hetta.

Dom kom också ihåg löftesporten, ögat mellan världarna och deras hjälpares sista råd, “Gå inte ut samma väg ni gick in.” Det hade dom inte gjort och insåg att dom inte heller kunnat göra. Ur livets nu finns bara en väg, avgörandet ligger i om den beträds med kärlek.
Varje in och ut mellan varat och minnet av det svunna som sträcker sig bortom det kommande skeendet, var utan återvändo. Endast förlåtelsens väg bygger broar över hämndens förintelsemörker och låter livets kärlek växa mot sin blomning. En vetskap – en gåva som andarna vid Livets Källa givit deras hjärtan. Denna vetskap skulle bli betydelsefull i deras fortsatta liv.

Undrande låg dom tätt mot varandra i hyddans dunkel. Så vitt dom förstod hade förfäderna inte motsatt sej deras förbund. Deras hjärtan hade talat och styrt deras steg till varandra från det första ögonblicket. På deras själars vandring hade dom funnit sin livskamrat och kände vissheten att livet tillsammans nu fick börja.
Nu fattades bara Schamans bekräftelse som mer definitivt kunde skingra deras osäkerhet om framtiden. Dom såg mot hyddans öppning som bländade med strålande ljus… Där hängde hans tecken, vackra band i alla färger som rördes av den lätta vind som drog mellan träden…
Efter en stund hade dom förstått att det var regnbågens alla färger. Det var regnbågsbanden som Schaman hade hängt där, tecknet som förkunnade att också han hade sett deras liv i förening och kärlek och sett deras vilja att tjäna den stora Modern.

Gasells lycka kände inga gränser, banden var en bekräftelse på allt hon med sin inre visshet redan kände, men det var så stort att hon inte riktigt vågade tänka tanken färdigt. Det var inte ett blått eller rött band som hälsade dom, denna deras första morgon som kvinna och man, förenade.
Det skulle vara underbart och mycket nog bara det. Nu var det regnbågsbanden, kärlekens och livets färger – det största, men också det som innebar de största uppoffringarna.
Det var inte krav, valet måste var och en göra själv, men med dessa färger följde allas förtröstan och även nödvändigheten att om livet så krävde skulle dom göra allt som stod i deras förmåga för att hjälpa sitt folk.
Det fanns en tyngd i denna vetskap, men samtidigt förändrade det ingenting, om så erfordrats, skulle dom redan gjort allt för de människor som bodde i byn, som dom älskade och som älskade dom.

Nu skulle dom ta sej mot boplatsen, bygga en hydda, jaga och delta i byns liv som en familj. Barn skulle kanske komma och dom ville följa deras uppväxt, väl vetande att kärlek är det viktigaste av vad de små behöver, förutom mat i sina magar, skyddande kläder på sina små kroppar och en hyddas trygga värme när natten kommer. Resten, livets kunskap, får dom små av livet själv.

Hon vände sej mot sin make, såg friden i hans ögon, men också hans vargasjäls gula glöd. Hon satte sej upp, kastade huvudet bakåt och lät en låg ton långsamt stiga mot universums inre stjärnerymd, när hon hämtade andan fortsatte han och tillsammans sjöng dom sina vilda själars sång, en hälsning till alla sina bröder och systrar både de som vandrar bland stjärnorna och de i livet på jorden. Än en gång slöt dom sina armar om sin vän, gav all sin kärleks värme, hud mot hud.

Efter en stund lämnade hon motvilligt hans famn – det dagen ville, kallade. Hon hukade sej för att gå ut, slöt ögonen. Vänd mot sitt inre sa hon tyst, med jublande hjärta, “för mina förfäder, mina dagars upphov och livets” sedan gick hon ut i den gnistrande dagens skönhet.

Varg låg kvar i halmen väntande, han ville inte skynda på hennes återfödelse, hon fick den tid hon behövde. När han såg hennes smidiga gestalt lämna hyddans mörker bländades han av den gnistrande snön som för ett ögonblick fyllde hyddan med sitt vita ljus. Hennes välbekanta siluett försvann och dunklet rådde åter där inne. Han betraktande sin kvinna som de goda makternas gåva och sej själv som den enda tänkbara gengåva makterna skulle acceptera. Inte i övermod utan i ödmjukhet. Inför kärleken hade han inget övermod, nej inför kärleken var han ett livets barn, med förtrolig respekt för naturens och gudarnas vishet och kände den största tillit till det öde som låg i hans steg.
Det var inte något förutbestämt eller oundvikligt. Valet var hans och han visste att ingen annan kunde lastas för konsekvenserna av hans handlingar. Han visste också att det han gjorde kunde drabba andra än honom själv. Därför var det viktigt med kloka och väl genomtänkta beslut.
Han reste sej på alla fyra och kröp mot öppningen. När han förde öppningens täckskinn åt sidan betraktade han regnbågsbandens skimrande färger mot den gnistrande snön. En våg av vild glädje grep honom och han kände stor kärlek till Schaman, som sett och förstått. Han böjde sej för att krypa ut och sa i sitt inre “för allt levande, vårt ursprung och kärleken”, sedan kröp han ut och ställde sej i dagens klara ljus.

Dom såg skrattande på varandra. Deras kroppar var fulla med fasttorkade halmstrån och deras rufsiga hår låg i klibbiga slingor över deras axlar. I eldgropen stod två stora krukor med varmt vatten. Med en skopa som hängde på en av krukorna började dom hälla det varma vattnet över varandra. Efter en stund stod dom där rena och ångande röda i skinnet. Deras kläders förkolnade rester låg i eldgropen. Det ända dom hade att ta på sej var ett par mockasiner som låg under deras torkskinn.
När dom torkat varandra riktigt grundligt tog dom på sej mockasinerna och följe Schamans fotspår mot byn. När dom lämnade skogsbrynet hörde dom trumman. Den som spanat efter deras återkomst hade sett dom och lät trumman förkunna om deras ankomst för byns innevånare.

På den öppna platsen mellan hyddorna, vid den resta lansen med sina skimrande band fladdrande i vinden tog dom av mockasinerna och ställde sej på de utlagda skinnen. Deras vänner och familjer hade förberett mottagandet. Nu kom dom med sina gåvor, nya fina kläder av mjuka vackra skinn. Dom kläddes och kramades om och lyckönskades och tårarna rann från glädjestrålande ögon. Deras lycka var nu allas lycka och deras hopp och kärlek delades av hela byn. Elden sprakade, skratten skallade mellan hyddorna och ungarna kilade runt de vuxnas ben i ivriga och vilda lekar. Alla visste att det skulle bli en stor fest, en fest som skulle skingra mörkret i flera dagar.
Bybornas förväntan kände inga gränser, men ännu väntade alla på vad Schaman hade att säga. När spänningen och förväntan nästan var påtaglig i luften kring byns folk, kom Schaman ut ur sin hydda. Han ställde sej framför den ganska stora skaran. Hans varma trygga ansikte log.

– Jag kommer inte till er med amulettpåsar eller andra gåvor. Jag kommer till er med en fråga. Vill ni vid sidan av ert familjära värv bli mina lärjungar och får jag bli er?
Vårt folk behöver den kärlek ni nu är bärare av och när min tid är ute önskar jag inget hellre än att ni tar min plats tillsammans.

De församlade byborna stod i en tät ring kring Schaman, Gasell och Varg och lyssnade uppmärksamt. En flyktig skugga drog genom deras hjärtan vid tanken på att Schaman skulle lämna dom. Han var den äldste och som en far för dom alla, men livets realiteter var nu sådana och även om dom för ett ögonblick kände det obevekligas vingslag, lät dom inte framtidens sorger störa nuets glädje.

Varg och Gasell stod vända mot varandra. Deras tillit till Schamans rättrådighet och faderliga omsorger behövde ingen betänketid. Visste han inte att det var rätt, skulle han aldrig fråga och dom såg svaret i varandras ögon. Ett tveklöst – ja!
Som de glada barn dom var inför hans vänskapliga klokhet, tog dom hans önskan som den finaste gåva. Visst anade dom både möda och hårt arbete i det han föreslog, men inom sej kände dom att det i deras liv, som en självklar nödvändighet alltid funnits ett övergripande ansvar för hela deras folk, deras överlevnad och glädje.

Det Schaman sa, var en bekräftelse på det dom redan visste och ett svar på den längtan dom var födda med – att få vara en länk mellan nu och då, mellan kärlek och liv, och mellan framtidens möjlighet och gudarnas hjälpande råd, så som Schaman hitintills varit i deras liv.

Glad över deras beslut kramade han om dom och tog dom med till maten som stod ångande och vackert upplagd invid eldgropen.
Detta var tecknet alla väntat på och festen kunde börja. Samtalen kom snart i gång kring borden och ämnet var givet. För Varg och Gasells del var det ändå hungern som fick förtur, men snart spred sej en behaglig mättnadskänsla i deras varma kroppar och den stora dagens glädje lyste i deras ögon och nu var det verkligen glädje, fest och vänskaplig samvaro, men i all bestående glädje finns också allvaret. Detta gällde tillfullo också denna fest.

När alla ätit och druckit samlades man vid ett mellanrum i hyddornas ring. Det var där Varg och Gasells bopålar skulle resas och under mycket stojande, glada tillrop och skämtsamheter, fördes materialet fram.
Precis som maten från början hade varit dold, hade virket, hudarna och vassen till täckningen, legat gömda tills stunden var inne. Då tog byborna stolta och glada fram sina bidrag till det förestående bygget, var och en efter sina färdigheter att sammanfogas till en helhet, deras hydda.
Konstruktionen var enkel och bybornas skicklighet och stora munterhet gjorde arbetet lätt. Det tog inte lång tid innan hyddan stod färdig och halmen täckte den frusna marken.
Att marken var frusen var ett litet problem, det hade sina sidor att bygga på vintern, men snön hade skyfflats undan och marken täcktes först med ett tjockt lager tunna grenar som skulle hålla kylan nere, innan halmen kunde läggas på.

Sedan började en ny vandring. Byborna kom med bohag och förnödenheter som fyllde deras nya bo med hemtrevnad. Slutligen bar Schaman in Elden och Vattnet i var sitt krus och ställde dessa vid härden. Ved bars också in och snart flammade lågorna, spred sin värme, sprakande skingrades dunklet i deras första egna hydda.

Skymningen föll sakta över byn och efterhand gick deras vänner, var och en till sitt och friden lägrade sej över den lilla boplatsen. Ur hyddornas rököppningar steg små slingor mot skyn, förtunnades sakta och upplöstes helt. Lämnade endast efter sej en behaglig doft i luften, som byborna förknippade med hem, värme och skydd.
Föresten kändes själva luften mild denna natt, våren var på väg. Den frusna älven hade visat de första tecknen till oro och i nattens tystnad kunde man emellanåt höra skarpa smällar när isen rämnade. Ibland lät det som när åskan dundrade i skyn. Det började nere i dalen och slutade någonstans bland bergen. Då var det inte långt kvar till att isen skulle ge sej iväg på sin vandring mot havet.

Men i denna natt var det inte många som lyssnade till isens ljud, små fniss och glada skratt letade sej ut i natten. Från hyddornas varma mörker hördes emellanåt kärlekens och älskolekens pärlande lovsånger dansa mot stjärnorna.

Om detta visste Schaman allt eller inget. Efter föregående natts vaka och långa resa sov han djupt, kärleksfullt ompysslad av sin underbara kvinna. Även hon av hög ålder men full av kraft och glädje. Hon var byns barnmorska och åldermor. Tillsammans med andra kloka kvinnor tog hon ofta hand om det kommande släktets första stund och gav en hjälpande hand åt deras kämpande mödrar.

Inte heller våra vargvänner hörde annat än sin älskades andning där dom låg under mjuka fällar i sitt eget lilla bo. Deras heta kroppar flätade sej samman. Hennes längtande sköte slöt hans kärlekslems vilda ungdoms livskraft i sin bejakande längtan och tätt mot mjuka öron denna natt, viskades ömma kärleksord på människors språk.

Men föregående natt och den underbara dagen då deras hydda byggdes hade lämnat tusen minnen som ville måla deras drömmar i stjärnornas ljus och regnbågens färger. Då midnattens mörker vek undan för gryningen öppnade sömnen deras själar för den omedvetna vilans gränslöshet och en ny dag gjorde sej berädd att kliva över horisonten som en gåva till det älskande livet.