I ett mörker, där allt bara blir mörkare och mörkare. Och jag undrar vart vi är på väg. Rädslan börjar ta vid. Och paniken äter upp mig inifrån. Du har blivit så trött, så sliten. Du försvinner mer och mer och jag undrar när det tar slut, när det inte finns något kvar av dig. Och jag skriker i rädslan om att du också snart ska försvinna. Och jag får tanken om att försöka hjälpa. Men hur ska det gå till, med arga ord och maniska blickar. Jag känner mig bara ivägen och till besvär. Du har blivit så arg, så hatisk. Kommer du ihåg den dagen då vi skrek VARDAG? Jag förstår nu att båda hade fel, när vi sa att vi skulle leva som vanligt. Men det blev aldrig som vanligt igen. Och jag börjar mer och mer förstå, att vi blir aldrig en familj igen.