Den varmaste dagen på året födde hon ett barn.
Jag besökte henne på kvinnokliniken kort efter det jag köpt en GB-Sandwich och en påse godis i en kiosk som låg på sjukhusområdet. Glassen var dyr men väldigt god.

Jag hade med mig ett fång blommor för att visa att jag var romantisk och omtänksam.
När jag kom in i rummet där hon befann sig låg både hon och barnet och sov.
Barnmorskan stod bredvid mig och sade grattis men det gick inte in i mitt huvud.

Jag hade skapat en människokropp med min egen kropp.
En människokropp med armar och ben, händer och fötter, fingrar och tår.
– Det blev en pojke, sade barnmorskan lite försynt och jag kunde för allt i världen inte ens reagera på hennes lena röst som bara ville mig väl. Antagligen var hon orolig över min bleka uppsyn och ville med dessa ord lugna mig och få mig att förstå.

– Ska jag sätta blommorna i en vas?
Jag sträckte ut min hand och gav henne blommorna.
– Vi låter henne sova, sade hon. Förlossningen tog åtta timmar.
Jag förstod på barnmorskans tonläge att hon undrade var i helvete jag hade varit. Det spelade ingen roll.
Jag frågade var man kunde röka och hon visade in mig i ett rökrum. Där tände jag en cigarett, rökte den och fimpade den.

Jag lämnade rökrummet för att se om den nye världsmedborgaren vaknat. Och dess moder.
Modern hade vaknat. Hon log svagt och såg lite trött ut.
Jag vinkade lite tafatt. Hon nickade åt blommorna.
– Jag köpte dem innan idag. Du sov.
Jag insåg att jag inte kunde säga något vettigt.

– Är Alf borta?
Jag skakade på huvudet.
– Ikväll?
Jag nickade.

– Har du ont?
Hon skakade på huvudet.
– Gjorde det ont?
Hon nickade.

Hon hade fött fram en varelse som låg och sov bredvid henne.
– Pojke eller flicka?
– Har du inte fått reda på det än?
– Det blev en pojke.
– Jag vet.

Jag nickade sakta. En pojke. Ett nytt jag.

– Det blir till att tapetsera om väggen i blått, sade hon och slöt ögonen som om det var hon som skulle åka på det uppdraget.
– Och laga hålet i taket, sade jag. Som om vi någonsin skulle det.
– Som om vi någonsin skulle det.

Vi besökte hennes föräldrar i deras sommarstuga. Vi hade vår son inlindad i blommiga sommarsjalar och hennes mamma tog emot oss med ordet ”Pusskalas” intatuerat i pannan.
Hon frågade var pappa var. Skulle han inte se sitt barnbarn som kommit till världen? Mamman sade att han satt på toaletten med dåliga svenskuppsatser. Hon sade att hon inte visste om han ojade sig över kvalitén på uppsatserna eller på ”nummer två”. Hon fnissade och vi log.

På väg hem frågade hon om Alf skulle vara kvar för evigt.
Jag grymtade till svar och vi tog hem några tapetprover.

Vi åkte på semester till Smögen.
Hon brände sig i solen och jag satt och frös om mina händer.

Hon vann en gös på ett fisklotteri.
Mitt hår blektes av solen och hon klagade på värmen i elementen.

Vi hade en helt okej tid.
Vi gick långa kvällspromenader och ibland betedde vi oss som nyförälskade.

Vår bilfärd hem undrade hon hur Alf försåg sig med mat.
Jag sade att han hade kylskåpet till sitt förfogande.
Hon suckade och den dåliga stämningen sipprade in genom avgassystemet.

Hon sade att vi trots allt var en familj nu. Jag oroade mig för att hon skulle köra av vägen.
Vi kom hem i säkerhet och upptäckte att trappuppgången hade målats om.
Hon letade efter sina nycklar. Hon suckade över varje pinal hon tvingats vända på.
Dörren öppnades inifrån. Alf hälsade med en kort nickning.

Alf hade både diskat och dammsugit.
Han log lite blygt mot henne men hon besvarade inte hans leende utan bad istället om att få prata med mig i köket. Jag blev hungrig.

Hon sade att vi trots allt var en familj nu. En familj omfattade två föräldrar och ett barn.
Hon sade att om vi hade haft en hund hade vi blivit tvungna att göra oss av med den.
Jag sade att vi inte hade en hund. Vi hade Alf.

Hon sade att nu hade vi inte Alf. Nu hade vi vår son.
Då undrade jag var vår son var.
Hon höll händerna för munnen för att dölja en skräckslagen min.
Då kom hon på var vår son var.

Jag fick köra till hennes föräldrars sommarstuga. Hon sade att hon hade Jetlag och behövde sova.
Jag sade att vi trots allt bara varit i Smögen. Hon fick en mörk blick.
– Ta ditt ansvar, sade hon och smällde igen dörren till vårt sovrum.
Alf smög upp bakom mig och bad mig att stanna. Han hade en darrande underläpp.
Jag kramade om honom och sade att han skulle hålla sig borta från sovrummet.
Han lovade detta. Innan han for undrade han vad det skulle bli för mat. Jag ryckte på axlarna.
– Vi får prata om det när jag kommer hem.
Han ville jag skulle komma hem innan mörkrets inbrott. Det lovade jag. Han hade ett mystiskt tonfall.
Så jag körde. I regn. Det hade inte regnat på flera veckor.

Jag rökte i bilen fast jag inte fick. Jag tittade på mig själv i backspegeln. Jag hade en sådan mörk blick.
Jag förstod inte varför jag var så lättretlig.

Jag var pappa nu. Det hade nog tagit lite tid att förstå. Det var därför jag inte hade saknat vårt sommarblommiga bylte då vi roat och haft oss på Smögen. Egentligen var det ledsamt.

Min barndom hade jag ägnat åt att sparka en boll mot en husvägg, fram och tillbaka.
Min ungdom gestaltade jag ett nervöst litet djur som uttryckte sig genom att trumma med fingrarna mot sin mage.
I gymnasiet började jag dricka kaffe och slutade att dricka mjölk.
I vuxen ålder hade jag blivit pappa och nynnade på ”Eternal Flame” med vindrutetorkarna som takt.
På väg att hämta det lilla stycket människa som vi skapat, hon och jag.

Hon ringde. Jag svarade. Jag sade att jag satt i bilen. Jag hade bara några kilometer kvar.
Hon sade att det borde vara dags att tänka på ett namn. Hon undrade om jag hade något förslag.
– Charles?
Hon fnös.
– Efter Baudelaire, menar jag. – Du kan ju inget om Baudelaire.
– Dreyfuss?
Hon tystnade.
Jag frågade om hon var kvar i luren. Det var en mening jag brukade säga för att lätta upp stämningen men det var sällan någon förstod det komiska i den.
– Dreyfuss, sade jag. Låt oss kalla vår son för Dreyfuss.
Sedan bröts linjen. Jag hade slut på batterier.
Jag svor lite, men enbart för mig själv.

Älskade jag fortfarande henne? Jag hade länge haft paranoida tankar om att hon och Alf skulle ha ett förhållande bakom ryggen på mig men det påståendet var helt taget ur luften.
Hon hatade Alf och tilltalade honom bara när han tiggde vid bordet eller gjorde något annat fel.
Alf försökte ställa sig in hos henne i början men gav upp allt mer och höll sig nu på en armlängds avstånd.

Jag hade lite dåligt samvete över att jag farit. Det var något konstigt med Alfs blick innan jag gav mig av.
Han hade stått i fönstret och sett vår lilla Honda bli mindre och mindre.
Regnet sköljde ner som en gråtande samuraj.

Hennes mamma tog emot mig med ett orosmoln över sig. Hon förväntade sig inte att se mig komma körandes i vår gamla rishög, framför allt inte i ett sådant väder. Utan varken hennes dotter eller barnbarn.
Jag sade att hennes dotter hade lämnat hennes barnbarn i den här sommarstugan när vi åkt till Smögen.
Hon satte händerna för munnen. Ett släktdrag.

Hon sade att det hade hon alldeles glömt bort.
Jag sade att det är sådant som händer.
Hon kunde för allt i världen inte förstå var hon kunde gjort av ”den lille Palten”.
– Dreyfuss, sade jag. Vi har beslutat att kalla vår son för Dreyfuss.
Hon tittade på mig med tomma ögon.
– Det är ett namn, eller hur?
Jag hörde en tupp gala. En helikopter flög uppe i himlen. Så länge den är på väg upp så ska det inte vara några problem.

Barnets mormor mumlade något om att det kanske gjorde detsamma då.
Jag bad henne att upprepa men hon ignorerade mig.

Hon bjöd mig på en kanelsnäcka. Jag sade att jag inte skulle stanna, jag skulle bara hämta Dreyfuss. Hon såg mig djupt in i ögonen. Jag fick för mig att hon ville förföra mig.
– Jag är barnets far, pressade jag fram.
Jag bet i min bulle.

I deras sovrum låg barnets morfar. Jag väckte honom och frågade om han sett barnbarnet.
Morfar mumlade något om censur och vad man fick och inte fick skriva.
Han mumlade något om en giftig vätska.
Stanken var outhärdlig.

Jag passerade köket. Där satt barnets mormor. Jag frågade om hon inte alls kunde erinra sig var hon sett Dreyfuss senast.
Mormor fnös något om ”Dreyfuss” och vad man får och inte får heta.
Hon blåste ut en vit rök över de uppvärmda kanelsnäckorna.
Stanken. Stanken.

– Tror du att vi är så okänsliga så vi slänger upp en nyfödd unge på vinden? hörde jag barnets mormor ropa upp till mig.
Jag kom ner igen. Jag såg lite skamsen ut. Hon höll i ett sommarblommigt bylte.
– Han låg i vår lilla flickas gamla barnsäng. Morfar vill varje vår hacka ner den till ved men jag har avrått honom då jag känt på mig att sådana här små barnbarnstunder skulle komma att inträffa.
Hon log ett nikotinskadat leende. Jag log besvärat tillbaka. Varför hade hon inte sagt det från början?

Jag placerade Dreyfuss / byltet i barnsitsen och körde hem med hastigheten en bra bit över det tillåtna.
Jag ägnade min koncentration åt att iaktta vindrutetorkarna, fram och tillbaka.
Jag hade högerhanden på ratten och vänsterhanden med dess fingrar trummandes mot min mage.
Foten på gaspedalen och till höger om mig det lilla stycket människa som min älskade och jag en stjärnklar natt skapat med vårt kött och våra lustar. Dreyfuss sov och jag försökte ratta bilen så tyst som jag bara kunde förmå mig till i ett regn som övergick till snö. Det hade inte snöat på flera månader.

Jag ville inte vara pappa.
Tanken kom ofrivilligt och hade jag tänkt den igen hade jag stannat bilen och slängt ut det blommiga byltet så det landat i ett tjärn av något slag.
Jag ökade farten. Jag kallsvettades.
Vad resonerade jag om? Jag ville visst vara pappa! Jag ville vara pappa och jag ville älska mitt barn och barnets mor och jag ville se Dreyfuss växa upp och klä ut sig till påskkärring om påsken och vara livrädd för den taskiga tomten. Vi hade ju till och med köpt en äcklig tomtemask som fick alla barns jular att bli förstörda.
Jag ville spela fotboll och förlora med flit, jag ville följa honom till skolan och klä honom i Musse Pigg-skjorta och göra honom till det bästa bandybarn Sverige skådat!

Jag skulle lära honom att raka sig trots att jag själv missade hälften av min behåring då jag rakade mig, jag ville köpa en moped till honom och låta honom dricka folköl redan vid sexton års ålder.
Sedan skulle han flytta hemifrån och ta körkort och själv leva det liv jag levt.

Vad var det här för prat? Vad var det här för tankar?
Close your eyes. Give me your hand. Darling.
Jag var pappa. Det var för sent att göra abort.
Det var underbart och pang så hade jag kört på ett rådjur. Ett kid.

Barn är mjuka. Bilar är hårda.
Blod på kylaren. Dreyfuss säkert fastspänd.
Rådjurstunga slickandes asfalt.
Den hade sjunkit ner på marken.

Varning! Lekande rådjur! Sänk hastigheten!
Rådjurets mamma var utom synhåll. Vad var det här för en lössläppt rackare?
.
Det borde vara förbjudet att låta rådjursbarn vistas ute i skogarna. De skulle stanna hemma i lugnets trygga vrå.

Jag torkade av kylaren med hushållspapper och släpade in djuret i en dunge.
Dreyfuss sov. Mobiltelefon utan batteri. Det var bara att fortsätta. Bara att köra vidare.
Märkligt nog såg jag mig inte som en mördare. Jag såg mig själv som en pappa.
Nu skulle jag fortsätta mitt underbara liv med Dreyfuss, med barnets mor och med Alf.
Tillsammans skulle vi bilda en kvartett som kanske skulle spela vemodig pop längs Florens gator.
Jag hade somnat bakom ratten och nu var jag i min REM-sömn.

Det var jag som hade haft nycklarna på mig. Jag hade haft dem tydligen under hela vår Smögen-resa.
Jag märkte att mina steg ekade i trappuppgången. Det var en härligt rytmisk takt.

Jag satte nyckeln i låset. Hon stod i hallen. Hon såg ut som en välkomstkommitté där hon stod i sitt nattlinne med blodstänk på. Hon log. Det var ett kallt leende. Paniken spred sig in genom ventilationen.

Hon ville kramas. Hon drog mig in i Dreyfuss sovrum. Jag lade Dreyfuss på en filt i hallen.
Jag sade att jag bara var tvungen att byta skjorta. Jag hade bara rena skjortor i tvättkorgen.
Hon ville inte att jag skulle gå in i badrummet. Vem bryr sig om rena skjortor när man kramas?
– Du klagar ju alltid på att mina kläder luktar svett, sade jag och försökte ta mig loss men hon höll fast mig.

Hon borrade in sig i min hals. Hon kuttrade lite. Jag tyckte det lät helt sjukt. Så här hade hon aldrig betett sig. Det måste ha med årstiden att göra.
– Jag måste i alla fall på dass, sade jag och försökte lösgöra mig.
Hon började hosta. Jag tog det för allergi.

Hon log och sade att jag skulle stanna här. Jag sade att min urinblåsa är sprängfärdig.
Hon sade att hon bara ville mysa lite. Jag ville inte mysa. Jag ville kissa.
Fylld av tvivel och urin sprang jag in på toaletten. Den var härligt inredd i kakel.

Tittandes på mina knän satt jag ner och kissade. Jag brydde mig inte om att det sved. Det gjorde det på pojkar som precis blivit fäder intalade jag mig själv. Jag hade ett märke efter en tagg jag fått i benet då jag som barn letat efter en fotboll i en buske.
Hela livet gick ut på att leta efter bortsparkade fotbollar i snåriga taggbuskar.

Hon ropade att hon nu skulle ge vår son bröstmjölk.
Jag ropade tillbaka att hans namn var Dreyfuss och att han låg på en filt i hallen.
Jag hörde henne mumla något men jag hörde inga ord.

Alf låg i badkaret. Jag märkte det först nu. Med trasiga kläder på och ett stort hugg i bröstet som måste ha kommit från vår kökskniv. Hans ögon som stirrade skräckslaget upp på mig under vattnet. Det var inget vattenstänk på badrumsgolvet, det verkade som om han lagts dit utan något våld. Hade hon mördat honom och sedan lagt honom i badkaret? Fyllt badkaret till bredden och gått därifrån?
Hon ropade att det inte fanns någon mjölk i hennes bröst.

Jag gick ut från toaletten. Hon hade låst in sig i Dreyfuss sovrum.
Alf hade varit som en bror för mig. Som ett husdjur. En följeslagare.

Det sista året hade han varit trött och mest legat på sin lilla madrass i vårt sovrum och när det började talas om barn ville barnets moder inte ha med honom att göra. De hade aldrig dragit riktigt jämnt och nu ansåg hon vinna spelet mellan hennes och Alfs gunst. Och visst, jag hade gjort klart för Alf vad som skulle hända, han hade till viss del också förstått att han snart skulle få en ny miljö att vistas i men han hade ändå tagit det väldigt hårt.

Kort efter mitt batteri i mobiltelefonen hade tagit slut (och hon trott att jag i vredesmod lagt på) hade Alf frågat vad det blev för mat idag. Då hade hon tappat besinningen, kastat sig över honom där han låg på sin madrass och dunkat hans huvud i vårt nylagda parkettgolv. Alf, för trött och svag för att kunna försvara sig hade somnat av i några sekunder och det hade tydligen räckt för att hon skulle hinna hämta kniven i köket och hugga itu hans skjorta.

Eller var det inte så att kniven redan legat i sovrummet? Hade hon inte skurit äppleskivor i sängen precis innan vår taxi anlände och vår ödesdigra Smögen-resa påbörjade? Hade hon bara kallt rest sig upp och exakt vetat var kniven fanns och sedan påbörjat det kallblodiga mordet?

Senare drog jag mig till minnes att jag upprepade gånger den senaste månaden vaknat av att hon legat bredvid Alf med handen om hans hals, lekt med tanken att strypa honom i sömnen. Då jag låtsades att jag pratat i sömnen avbröt hon sina tankar och gick och lade sig bredvid mig, eller ställde sig under köksfläkten och rökte cigaretter.

Nu när jag var ur vägen i några timmar och hon inte hade Dreyfuss att tänka på kunde hon skrida till verket utan att bli störd.
Vår kvartett blev en trio. Det var ödesdigert.

Jag tittade med sänkt blick på den blodiga madrassen.
Jag tittade med sänkt blick ut genom fönstret. Det var inte längre så kallt att snön lade sig på marken.
Jag tittade med sänkt blick på det blommiga sommarbyltet som låg på det sjuttiotalsgula sängöverkastet.
Hon hade lagt Dreyfuss för att sova. Hon hade gett honom den mjölk hon haft och sedan lagt honom på vår säng för att sova och vila. Barn i denna späda ålder behöver ju mycket sömn.

Jag flyttade lite på sjalen och såg vår sons ögon. Näsa och mun. Lugna andetag. Min son. Vår son. Den nye världsmedborgaren. För att en ska leva måste en annan dö. Hund, katt, mus, människa. Stad, land, värld, rymd.
Fingrar, händer, armar. Tår, fötter, ben.
Stilla tår från ögat.

En prydnadskudde som föreställde en Skagen-målning.
Flicka i blå klänning som tittar ut mot ett lila hav.
Havet symboliserar evigheten. Lila är dödens färg.
Lätt tryck med Skagen-kudde över Dreyfuss lugna andetag.
Dämpat skrik och hårdare tryck. Det är ett barn. Mitt barn. Vårt barn. Det förstår inte vad som händer. Om några år skulle Dreyfuss förstått och försökt hindra vad som skedde men även då hade han misslyckats.
Hon var starkare än Alf. Jag var starkare än Dreyfuss.

När jag såg snön sakta och tålmodigt virvla ner och smälta på hans ännu varma kropp kunde jag inte göra annat än att le. Jag kände ingen sorg, jag kände ingen skuld.
Jag hade handlat i rätt ögonblick, vid rätt tidpunkt.
Det gjorde inget, det var okej.
Dreyfuss var aldrig någon människa. Dreyfuss var bara ett stycke tyg, med knappnålar till ögon och bomull under tyget istället för blod under huden. Dreyfuss var bara en docka.

Jag tände en cigarett och såg snöflingorna nu landa och stanna kvar på hans kropp.
Ett stilla leende lade sig i hans mungipor.
Och jag sjöng.

Slut ögonen. Ge mig din hand, älskling.
Känner du mitt hjärtas slag?
Förstår du, förstår du mig?
Känner du samma sak?
Är det jag som drömmer?
Brinner allt upp? I evighetens eld?

Jag tror. Allt har en mening, älskling.
Jag tittar på dig när du sover.
Du hör ihop med mig.
Känner du samma sak?
Eller är det jag som drömmer?
Brinner allt upp? I Evighetens eld?

Säg mitt namn. Sol skiner genom regnet.
Ett helt liv, så ensamt.
Nu kommer du och lindrar min smärta.

Jag vill inte förlora denna känsla!

Brinner allt upp? I Evighetens eld?

Jag sjöng för de döende.
Jag sjöng för Alf som dränktes i badkaret av personen jag en gång älskade.
Jag sjöng för min mamma som bakade underbara kanelbullar.
Jag sjöng för min pappa som satt på sin balkong och drack Madeira.
Jag sjöng för de som sjunker ner på torgen, för de som åker på stadsbussarna som hobby.
Jag sjöng för de som stirrar in i väggen, utan varken mening eller mål.
Jag sjöng för de som slutat dricka mjölk.
Jag sjöng för min svärmors gula tänder och min svärfars ömma ändtarm.
Jag sjöng för Baudelaire och för alla lägenheter i behov av reparation.
Jag sjöng för alla vars hjärtan brustit och som inte går att lappa ihop igen.
Jag sjöng för Dreyfuss, och Dreyfuss låg stilla och hummade i takt.

Jag rökte en cigarett och hoppade på en buss.
– Man kan inte göra slut på saker, sade jag till busschauffören. Saker tar slut av sig själv.
Han nickade och log.
– Saker tar slut av sig själv.