Att kunna skratta tills tårarna sprutar.
Att kunna göras till åtlöje.
Och att kunna blotta sig så totalt.
Att kunna bli förstådd, granskad och hjälpt utan att ha öppnat munnen.
Att kunna se, visa och lära ut en skönhet som inte tidigare vågat blomma.
Att kunna göra allt det här under ett avtal som inte är för alltid. Det är så obundet, otvingat, det kanske är det som får det att hålla på det sättet som det faktiskt gör.
Jag lovar att i en folkmassa om några år ska jag med hjälp av ditt ljus, kunna skilja dig från mängden. Och med din strålande värme och enkelhet kunna springa emot din famn där jag kan skratta eller gråta, precis det jag känner för.
Du lyser.
Du fyller ut ett tomrum och med dig är jag inte ensam.

Du är långt ifrån perfekt, och det är jag med.
Men du låter mig vara det, och jag låter dig med.
Du gör misstag, och det gör jag med.
Men ändå är du på min sida, och jag på din.
Du sårar mig, och jag sårar dig.
Men du förlåter, glömmer och går vidare, och jag kan inte göra mer än samma sak för dig.
I ett rum av lögner är du min sanning. Det finns inget osant i dina ögon.
När jag stänger mina ögon berättar du vad som finns att se så att jag finner viljan att öppna dem igen.
När du kryper ihop och sätter dig i ett hörn ska jag viska i ditt öra hur mycket vackert det finns att uppleva.
Vare sig du är glad eller ledsen, står jag här med min hand öppen för dig, utan villkor. Jag begär inget i gentjänst.
Det ända jag strävar efter, är att få se dig, stå där med ögon fyllda av lycka och välmående. Med ett hjärta som slår så hårda slag som får blodet att pulsera så fort att du inte vet vart du ska ta vägen. Med ett leende på läpparna så brett, och som inte hemlighåller gårdag nattens tårfyllda kudde.
Man blir som man umgås, och jag vet med säkerhet att jag alltid kommer kunna tänka tillbaka till den här tiden och vara så stolt över att ha haft en sån som dig.