Funnen i hittelådan
låg där en oändligget
saker har kommit och gått
De grå lovikavantarna , den gula tröjan, boken med dom hårda kanterna
trasdockan nån någon gång har fått och en gång tappat bort

Så en dag
locket lyfts bort
dockan lyfts upp
barns händer kramar hårt
du viskar
“Du kommer alltid vara min”
mina tygögon svarar
Jag kommer alltid vara din
snälla, tappa aldrig bort mej

Älska mej trots att jag är nött
låt mej trösta dej till sömns när du är trött
låt mej vaka över dej när du sover sött
låt mej vara din
även när jag är helt, helt utsliten helt, helt utnött

För dej
håller jag ihop tygbitarna av all min kraft
För dej
håller jag hårt i mina trådar tills de helt slår knut
För dej
låter jag nålen sy, utan att klaga, trasig, laga
låt den sy fast mej vid dej
trots att det gör ont
när den sticker gång på gång

Men jag kan bara så gott jag kan, så snälla
skydda mej från hundens vassa tänder
älska mej med dina allra mjukaste av händer
håll om mej varsamt
För min hud är tunn, min vävnader nedslitna, bitarna sitter löst
hänger på en tunn tunn lina

Och du skyddade mej från jycken
Du höll min nedslitna kropp, försiktigt, varsamt
för dej höll jag ihop, för att inte falla isär
Jag fick följa med dej på alla äventyr
vart du än gick, dit gick även jag
din trogna följeslagare
din eviga soldat
som i det tysta utkämpade slag efter slag
sida vid sida, du och jag
tillsammans var vi oslagbara

Men vår värsta fiende var aldelens för nära
smygandes kom den
och jag fick lära mej älska på avstånd
till slut placerade du mej på militärveteranernas vilohem
i en brun papperslåda längst nere i källaren
och jag kunde inte undgå kännslan
av att vara tillbaka i hittelådan, ännu igen