Dom senaste veckorna har det varit nästintill skrämmande att följa debatten kring pastor Åke Greens predikan. Intensiteten mellan dom olika lägren har varit stor och aktualiteten kring ämnet har varit desto större. Fallet har nu nått högsta domstolen och det väntas med spänning på vilket utslaget blir efter de både fällande och friande domarna i Kalmar tingsrätt samt Göta hovrätt. Det hela liknar alltmer ett krig där kombattanterna förbereder sig för den sista striden. Visst låter det dramatiskt och visst kan man tycka att debatten tagit en överdriven vändning när det gång på gång slås på den stora trumman om att religions- och yttrandefriheten är hotad. Uppenbarligen har pastor Åke Greens taktik lyckats.

Som homosexuell själv, växte jag upp med en stor osäkerhet och rädsla för vad min omgivning skulle tycka om min sexuella läggning. Jag tillhör dom som haft en ofantlig tur med familj och vänner som accepterar och älskar mig för den jag är. I dagens samhälle är jag lyckligt lottad. Trots stora framsteg för HBT-rörelsen, slängs ungdomar ut både ur hem och ur gemenskap när man vågar ta steget att stå för den man är. Risken att både vänner och familj vänder en ryggen bara på grund av ens sexuella läggning är en tillräckligt stor press. Att ytterligare öka den pressen och utsattheten genom homofobiska uttalanden kan inte kallas annat än folkhets och hat.

Det rabalder som pastor Åke Green lyckats skapa inte bara i Sverige utan också i utlandet, är en del i den taktik som han verkar ha tillämpat genom att bjuda in både media och allmänhet till sin predikan. Debatten som följt är intressant, helt enkelt en konfrontation mellan yttrandefriheten och individens rätt till okränkbarhet men den verkar ha hamnat ur fokus. Farhågan, som så många gånger påtalats av både förespråkare och motståndare, att pastor Åke Green vid en fällande dom skulle bli en sorts martyr kan inte tillåtas bli ett hinder i rättsprocessen. Martyrer skapas av människor och man får inte glömma att de inte endast existerar av goda anledningar.

Pastor Åke Greens åsikt att homosexualitet är något abnormt och onormalt är inget nytt och kanske ingen överraskning med tanke på vilka kretsar han kommer ifrån. Problemet ligger inte i vad han tycker i alla fall inte i det här fallet, utan mer i hur han uttrycker det. Det finns tusentals människor i Sverige som delar hans åsikt och som har många fler som kanske gäller judar, muslimer, invandrare, svenskar eller män och kvinnor. Alla använder dock inte så starka ordalag som ”cancersvulst, abnormitet, perversion” etc. Dessutom utgör pastor Åke Greens predikan ett tydligt brott mot FN:s konvention (artikel 17). Denna är bindande för medlemsländerna och säger att ”Ingen må utsättas för godtyckliga… ingripanden i sitt privat. och familjeliv… eller heller för olagliga ingrepp på sin heder och sitt anseende… Envar har rätt till lagens skydd mot sådana… angrepp”.

Självklart ska ingen censur införas i Sverige men man kan föra en debatt och man kan föra en debatt helt enkelt. En sådan förutsätter dock ett vårdat och någorlunda acceptabelt språkbruk för att kunna tas på allvar. Lika lite som vi kan acceptera att unga tjejer kallas ”hora eller invandrare kallas ”blatte” kan vi acceptera att homosexuella kallas perversa eller jämställs med pedofiler. En fällande dom är alltså inget angrepp på individens rätt till en åsikt men väl på sättet att uttrycka den, ett sätt som varken kan eller bör accepteras i pastor Åke Greens fall.