Hon drar fingrarna genom fjärdarna. Än behöver hon inte spänna långbågen. Vifast ser 20 meter längre fram att riddare kommer emot dom. Hon tittar sig omkring och ser sina vänner utplacerade i träden, välgömda och farliga. Dom är fyra styckna på varje sida av vägen. Nu, äntligen får hon sin chans att släcka sin blodtörst, sitt hat som bara bubblar och blir värre för varje sekund. Efter alla dessa år som Gustav Vasa’s soldater har förstört mångas liv, inklusive hennes själv. Våldtagit hennes syskon, dödat hennes närmaste framför hennes gröna ögon. Ja, nu skall dom inte undkomma.

Riddarna rider sakta fram på skogsvägen. Dom tittar nervöst omkring sig. Berättelserna om djupa skogar som har slukat hela arméer har inte undgått någon soldat. Dom har skäl att vara nervösa. Vägen ser lugn ut längre fram.

Vifast drar undan sitt blonda hår, tittar på sina vänner, klädda i samma gröna mantel och huva, nästan omöjliga att se. Alla runt sexton år, men ändå lika skickliga som en vältränad bågskytt. Dom har dödat förr. Löven täcker dom bra. Vinden är stilla och vädret är bra. Riddarna kommer närmare. Än är det inte rätt tillfälle att slå till.

Kapten Ragnfrid rider i täten och tänker på, hur riddarnas livliga prat har tystnat alltmer djupare dom kommit in i skogen. Han förstår dom. Den här skogen har varit förrädisk från första början dom trätt in i den. Fast det är mitt på dagen så är det ovanligt mörkt tackvare det täta lövverket. Han känner att hästen är på helspänd. Han har stridit förr på sån här mark. Slagit ner småländska tölpar som har rest sig mot deras landsfader, Gustav Vasa. Med blanka rustningar rider riddarna vidare.

Nu, nu är dom nästan framme. Skall bara vänta på signalen. Vifast har satt en pil i långbågen. Den första riddaren är fem meter ifrån. Hjärtat börjar slå hårdare. Det känns som att alla hör det. Tre meter ifrån. Spänner bågen och siktar den femte riddaren på halsen. Där finns det inget skydd. Eller skall jag ta hästen? Svett börjar komma ur huden. Närsomhelst nu.

Kaptenen ser en ekorre springa över vägen. Följer honom med ögonen och förundras över hur bra dom kan klättra. Plötsligt känner han hur han faller, ner med hela hästen. Med en snabb blick så ser han tjocka pålar som han faller emot. Sen så ser han inget mer.

Fällan fungerade! Dom tre första är döda. Vifast avfyrar en pil mot riddaren. Pilen genomborrar halsen. Mannen gurglar förtvivlat. Flera pilar från alla håll dyker ner mot riddarna. Med stor förvirring och panikslagna röster försöker riddarna lokalisera vart pilarna kommer ifrån. Hon skjuter iväg en ny pil. – Bakhåll! Ta skydd! skrek Sergeanten med panikslagen röst. Han har tagit upp sin sköld och sitt svärd. Men vad gör svärdet för nytta när han inte ser fienderna. Hans häst är död så han börjar springa från vägen ut mot skogen. Komma bort från pilarna är allt han tänker på. – Arrghh! En pil har träffat hans ben, men han fortsätter springa. En till pil träffar honom i nacken. Han faller mot marken med ansiktet före; ...smärtan känns inte längre…uppfattar lite fågelkvitter och några fjärran skrik…kom på att det är en väldigt fin dag…hoppas bara inte att det börjar regna…

Elf ser en riddare som försöker springa iväg. Han tar fram en pil, spänner långbågen och siktar. Siktar på högra benet. Pilen skjuts iväg genom luften och träffar riddaren på hälen. Riddaren faller tungt mot marken med handen om hälen. Elf tar fram en ny pil och skjuter mot samma offer. Pilen träffar i ansiktet. Offret ser livlös ut. Han tittar sig snabbt omkring för att se efter nya offer. Där! En riddare försöker ta skydd bakom en död häst. Elf tar quicksnabbt fram en pil och skjuter iväg den. Riddaren får den i ryggen och skriker. Elf’s familj blev attackerade för några år sen, av soldater på deras gård. Han har upplevt saker där som har bränts fast i skallen på honom för resten av hans liv. Sen efter det så flydde dom in i skogen och slöt sig med andra bönder.

Lek andas snabbt, adrenalinet pumpar runt i kroppen. Hennes händer är alldeles svettiga. Hon har räknat soldaterna. Tolv döda och tre levande kvar. Lek tar bak handen för att ta fram en pil. Hon hittar ingen. Dom är slut. Fan! Hon kan inte gå ner på marken för att slåss. Då skulle hon inte ha en chans. Lek sitter kvar i trädet och väntar.

Det har gått som väntat. En riddare har hittat en häst och hoppar upp på den. Han slår till hästen med hälarna för att få igång den. Vifast siktar på hästens huvud. Den träffar mannens ben. Han håller sig kvar. Han får inte komma undan! Vidfast gör ett nytt försök och träffar mannens rygg och han faller ner. Hon pustar ut. Alla riddare har blivit nedgjorda. Men hon känner sig inte tillfredställ. Hon vill döda mer. Mer för att ta bort smärtan hon känner i bröstet. Men hon förstår att den känslan aldrig kan försvinna på det här sättet. Vidfast klättrar ned. Alla hennes vänner står där bland dom livlösa kropparna. Åtta styckna allt som allt var dom. Åtta ungdomar med hemska minnen. Dom har gjort gerilla överfall i ett helt år. Kanske var riddarna adelsmän eller vanliga soldater. Men för dom betydde det inget. Deras by låg längre in i skogen och deras familjer visste inte om det här. Byns bönderna gjorde själva motstånd på det här sättet. Skogen var deras borg och det var det enda sättet för att skydda sig mot Gustav Vasa’s förtryck. – Är alla okej? – Jo, svarade dom flesta. – Kom nu så går vi hem.