{k} Till flickan, hon som log och skrattade
åt livet, hur hemskt det än var. Till
flickan, hon som ändå stod upprätt och
inte tyckte synd om sig själv. Till flickan
vars kompisar ingenting visste {/k}

Det var mörkt i rummet, nästintill svart. Men om man tittar riktigt noga kan man se en flicka, hon sitter ihop kuren i hörnet av rummet. Tårarna forsar ned för hennes bleka kinder, munnen formar ord, men inte ett enda ljud hörs. Hon har armarna lagda kring bena och skakar i hela kroppen, snyftar och hickar likt ett litet barn. Hon försökte att vara tyst, men ändå så hördes låga envisa snyftningar. Alla hennes minnen for fram och tillbaks inuti hennes huvud. Hon kröp ihop allt mer, och hon hoppades på att försvinna.
”Snälla låt mig försvinna, ta mig härifrån” nu hördes det, som låga viskningar. Hon bad till gud, hon bad till allt som tycktes kunna hjälpa henne bort. Smärtan inom henne gjorde så ont att hon trodde att hon skulle dö, och alla de där förbjudna tankarna bara fortsatte att komma. Hon dog inte, och hon försvann inte heller, hon satt fortfarande i hörnet av sitt rum och snyftade. Hon mindes allt så himla tydligt, det spelades upp i hennes huvud som i slowmotion, hon kunde nästan känna honom röra vid henne, den vidriga lukten, hans hud emot hennes. Hon var nästan tvungen att kippa efter andan. Hennes ansikte antog en grimas av smärta och äckel och hennes naglar grävdes så hårt in i armarna att hon började att gråta. Hon mindes allt så tydligt, hur han tog i henne, hur han hade kramat hennes svaga och bräckliga kropp, och det som gjorde mest ont var att minnas allt han gjort som han inte borde ha gjort. Och hon mindes alla år då hon hade fått gå ned och se sin mamma i ögonen som om ingenting hade hänt. Hon som hade blundat alla dessa helvetiska år. Hon drog armarna tätare om benen och grävde ned huvudet i sitt knä, efter några timmar slutade tårarna att komma, och sakta vaggade hon sig själv in i en drömlös sömn.

”Jag älskar dig” när hade någon sagt det till flickan senast? Länge sedan, och nu när någon sa det drogs hennes ansikte ihop i en äcklad grimas, hon ville inte höra. Jag älskar dig, tre små enkla ord, tre ord som tog hennes liv så fort det sades. Tre ord som hon aldrig skulle komma att kunna höra igen, utan att tänka tillbaka. Mörkt, en tung kropp, panik, ångest, skrik, tårar och slag. Allt för att tysta ned henne. Allt för att få henne att lyda. Hur många gånger hade inte flickan gått till skolan med sprucken läpp och fått säga att hon ramlat i trappen, bråkat med grannen och slagits med katten. Hur många gånger hade inte katten räddat henne? Vilken tur var det inte att inte katten hade kunnat tala. Hur många gånger hade inte kattens blänkande gula ögon, tittat på dom? På henne, på honom? Hon vet inte, vill inte heller minnas det. Hur många gånger hade hennes lilla svaga kropp inte våldtagits av såväl honom, som av hennes egna känslor? Hur många gånger hade inte flickan välsignat sina två små bröder och varit lycklig över att dem inte var flickor, hur många gånger hade hon inte känt glädje över vad dem skulle slippa uppleva. Hon kunde inte minnas hur många gånger hon trott att hon skulle kvävas, när hans hand låg över hennes mun och hon inte kunnat andas ordentligt? Men det hon kunde minnas var tre ord, tre ord som blivit ingjutna i hennes själ föralltid. Jag älskar dig. De orden, de där orden, de krossade henne. Hon kunde höra hans viskande stämma säga dem, tre ord, föralltid inom henne. De där tre orden som man sa till folk man tyckte så mycket om, och när någon sa det skulle man le och svara att man också älskade denna person. Men när någon sa det till flickan, drogs hennes ansikte ihop och hon föll in i en drömlös sömn. Och ett virrvarr av tårar.

Nästa gång hon vaknar sitter någon vid hennes säng. En flicka, smal, allt för smal, svart hårig, och med svarta glasögonbågar. Flickan vars blick alltid hade varit så ensam. Nu var det hennes tur att vara ensam, äntligen vågade hon visa. Nu gällde ingen annans känslor. Nu var det henne allt handlade om. Den taniga flickan, ser på henne med glasartad blick. – Förlåt, jag har varit så dum. – Hysh. Säger hon och sätter fingrarna över hennes läppar, Det är över, allt är bra nu.
Deras händer söker varnadra, omfamnar varandra helt tyst, uppsluckade av stundens allvar. Och de båda flickorna visste att det inte var över på långa vägar, Slutet är bara början.