Jag känner mig som bottenskrapet i en uppäten godispåse, ja du vet de där små sockersmulorna som brukar ramla av godiset och ligga i botten av påsen tills någon slänger den.

Då jag har legat och skräpat på påsens botten i några dagar skrynklas helt plötsligt påsen upp en dag och jag ser ljus, äntligen vänder mitt liv, jag betyder något, jag är inte värdelös, jag ser en ljusning, mina tankar snurrar runt och i samma stund kramas påsen ihop till en liten ynka boll och jag känner att jag håller på att kvävas, försöker ta nya krafter och andas igen, det går inte.

Jag känner hur bollen kastas fram genom luften i 110, vinden tjuter och viskar utanför påsen men jag orkar inte göra något och så med en duns krockar vi med något, påsen rispas upp och lite av mig rinner ut bland de andra sopporna i papperskorgen, resten dör.

Delen som rann ut ur godispåsen hamnar på en skraplott och chippar efter andan, men vänta ett tag här, det är ju tre lika symboler, kanske har jag lite tur trotts allt, vinsten visade sig vara en enkel billjet till helvetet där jag får min dom, ett ig vilket får mig utkastad från helvetet, tänka sig inte ens där är jag välkommen.

Utkastad från jorden, himlen och helvetet sitter jag ensam på en satellit i yttre rymden, och gråter i all min ensamhet, åtminstone det som återstår av mig, två små sockerkorn som blir allt mindre av mina blöta tårar. Jag sitter där och gråter över att det aldrig går som jag vill och att ingen verkar bry sig medan jag hoppas på att en utomjordisk ande ska resa förbi och göra mig levande, att ge mig något att leva för, ge mig en gnutta tur men att den drömmen skulle slå in är knappast trolig så om du reser förbi mig och min sattelit ute i yttre rymden en dag och du ser att jag finns kvar så kan du väl alltid vinka, det skulle betyda så mycket för mig.