Ett sargat land,
helt beroende av dess höga murar.
Murar mot omvärlden som ständigt vaktas.
Vaktas av iskalla sodater.
Ingen kan tränga igenom
Inget kan tränga igenom,
dessa höga och tjocka murar.
Det ser soldaterna till.
Det är deras uppgift.

Du som alla andra försökte komma förbi.
Det skulle varit en omöjlig uppgift.
Men du gav inte upp.
Du kämpade hårt och lyckades bli vän
med soldaterna.
I hemlighet och i tystnad släpptes du in.
Vägen in var lång.
Mörk, iskall och svår.
Men du gav ine upp.

Dina ögon möttes av ett sargat land.
Ett land dit solens strålar aldrig når.
Du kom dit för att hjälpa.
För att trösta,
och för att stödja.

För varje dag som gick
tog du bort en sten från muren.
Många dagar tog det.
Men du gav aldrig upp.
Långsamt började solen skina
över landet igen.
Mer och mer för varje dag,
för varje sten som togs bort.
Soldaterna sände du iväg.
Vem som helst kunde tränga igenom.
Vad som helst kunde tränga igenom.

Sakta men säkert började landet resa sig.
Men var ännu inte självständigt.
Fortfarande beroende av sina höga murar.
Fortfarande beroende av dig.
Fortfarande sargat.

Men

Du skapade tryggheten.
Du skapade värmen.
Du skapade glädjen.
Du skapade tilliten.
Kärleken.

Aldrig ska jag glömma vad du gjort för mig.