När jag tittar mig själv i spegeln, tycker jag mig kunna se mina vingar. Eller åt minstonde deras runda nästintill osynliga konturer. Jag är en ängel, AŽngelos, det betyder budbärare, guds budbärare. Även om ingen tror att jag är en ängel så är jag det, för saker är inte {k}alltid {/k} sådana som man tror. Och någon gång ska jag bevisa för dem att jag är en ängel, och då kommer dem att få ångra allt dem sagt, och gjort.

Jag vet inte vad klockan är, kanske två eller tre, jag har ialla fall sovit i några timmar. Jag kan höra mammas och pappas lugna andetag i rummet intill. Sakta reser jag mig upp och i dunklet kan jag urskilja min byrå, en stol, och en hög med kläder. Sakta känner jag mig fram emot byrån, där jag i spegeln kan skymta mina vackra vingar, den livsförsäkring som skall ta mig ifrån allt det här fördömda lidandet. Sakta låter jag fingrarna lyfta lite på spegeln och hämta mig mitt glimmande rakblad. Sakta smeker det fram mitt glittrande röda blod, ängla blod. Jag låter läpparna suga upp det, och den metalliska smaken som når mig har blivit min drog. {k}The perfect drug{/k}. Jag låter de vassa taggarna snitta upp mitt skinn några gånger till innan jag lägger tillbaka rakbladet bakom spegeln. Jag kastar en sista blick på mina vingar som syns i spegelbilden innan jag drar fram en tröja som jag lindar kring armen. Jag visste att man inte kunde leva genom att skära sig, men vad skulle jag göra. Endast smärta dövar smärta. Sakta kryper jag ned under det varma täcket och drar det runt mig, likt en puppa, jag hade börjat sova så nu, kankse var jag rädd för världen utanför, kanske visste jag vad som skulle komma att ske.

Nästa gång jag vaknar har solens första strålar letat sig in genom persienerna, svärande börjar jag att hasa mig upp och kastar en hastig blick ned emot min arm, tröjan är flöckig av gammalt blod. Hastigt drar jag av mig den och gömmer den under min kudde. Jag försöker att inte titta mig i spegeln i dags ljus, för jag tycker inte om vad jag ser som stirrar tillbaka på mig. Under dagen kan inte mina vingar ses av någon, varken av mig eller någon annan. Jag har lärt mig att sminka mig utan spegel nu, svarta hårda streck kring ögonen, illrosa ögonskugga och sedan målar jag läpparna blodröda och sätter upp det långa svarta håret i en slarvig knut. Tillsist drar jag på mig ett par svarta mjukisbyxor och ett utmanande leopard linne med illrosa spets.
Dom flesta tjejer i min ålder hade varit överförtjusta i spegelbilden som jag nu såg, men jag blev bara äcklad. Jag såg vart enda fel, jag såg hur mycket jag behövde banta, och jag såg sorgen i mina ögon. Jag såg allt sådant som kallas ideal, fast jag såg det gånger tusen. om jag hade sett mina vingar hade jag varit nöjd. Då hade jag kännt mig ren och hel. Men jag kännde mig smutsig och sönder slagen. Det var som om hela jag var ner kletad med någon sorters olja som aldrig skulle släppa. Det satt som ett kladdigt skal runt omkring mig. På kinderna kunde jag se några osynliga spår av tårar som jag gråtit för flera år sedan. Jag grät inte längre, det fanns ingen som helst tid till det. Förästen så hjälpte det inte mig att gråta. Gud skulle straffa mig om jag grät, mamma sa alltid att änglar gråter inte. Hon vet att jag aldrig gråter, undrar om hon har insett att jag också har vingar, och att jag är berädd att flyga.

Regnet har sugit maskarna ur marken och lockat fram sniglarna. Luften är tung och kvav. Jag ser framför mig hur jag går, steg för steg, utan att jag själv vill. Hur jag bara går och går utan att egentligen komma någonvart. Och när jag tittar på min spegelbild i fönstrena ser jag hur mina ögonfransar ritar svarta skuggor över min kind, läpparna är smala sträck och håret är tovigt. Men jag kan även skymta mina vingar, små runda konturer, i dagsljus. Det måste betyda någonting, att jag är redo att flyga. Jag tittade på tanten och hunden, på den söta killen som gick förbi och på det gråtande barnen, utan att egentligen se någonting alls. Min kropp, mitt skal var kvar här nere på marken, men min själ och mina vingar var redan uppe på taket och var berädda att flyga.

Det ekar ensligt om mina steg i trappen, värre än vanligt, jag är rädd samtidigt som jag vet att mitt lidande snart är över, jag vet att jag aldrig någonsin behöver vakna med en blodig tröja om armen, jag vet att jag aldrig behöver känna en skuld för någonting som jag aldrig någonsin har gjort. När jag kommer upp på taket har det börjat att regna, {k}just perfekt{/k}. Tänkte jag ironiskt, sakta närmade jag mig kanten, jag tvekade inte en enda sekund. Jag bara tog det där steget, följde efter min själ, Jag tog steget som gjorde att jag aldrig mer behövde känna smärtan igen. Jag tog steget som gav mig absolut tystnad.