Stora tunga regn droppar slår mot mitt fönster.
Jag sitter ihop kurad i min fåtölj.
Jag vill gråta men det skulle inget ändra.
Hur många tårar har inte gått förlorade i nattens mörker?
Hur mycket lidande har inte nattens skugga skymt för omvärlden?
Den här gången är det min tur att vara tacksam över mörkrets gåva.
I mörkret finns ingen som kritiserar, kommenterar eller stirrar. Jag är skyddad, jag är fri.
Mamma gråter och Pappa bara går sin väg, generad eller hjälplös?
Alla flyttar sig när jag kommer, låtsas inte se mig, tittar åt ett annat håll.
Det är ingen som vill erkänna att dom känner någon som jag.
”Någon som jag” den utstickande magen är allt dom ser, en slampa, utnyttjad och övergiven, den stora skräcken. Men dom kan inget säga för dom vet inte hur det är, hur det var.
Vi var lyckliga tillsammans, levde livet han och jag.
Det var mindre än tre månader sedan och känns redan som en annan värld.
Vi satt på en sten vid havet stilla, tyst och lugnt.
Han höll min lilla hand i sin och jag kände mig så trygg.
Då samlade jag modet, berättade som det var.
Han tittade på mig både länge och väl, han kysste min panna och släppte min hand.
Han gick sin väg utan ett ord, lämnade mig ensam på stenen.
Jag trodde vi älskade varandra han och jag, att det var kärlek vi bar på.
Förvirringen rasar inom mig, ilskan och sorgen du lämnade efter dig.
Jag hör tunga steg i trappan, hör hur min dörr öppnas.
Du står där med sänkt blick och uttalar fyra små tysta ord:
”Kan du förlåta mig?”