Hon vaknade. Steg upp efter mycket tjat ungefär tjugo minuter senare. Tvättade sig ansiktet och möttes av sin spegelbild. Det här var alltså hon? Fysiskt sett, ja. Men blicken hon mötte kände hon inte igen. Hon höll på att förändras. Ingen nyhet direkt. Sedan var det lager på lager metoden som gällde. Inte den som mamma tjatade om jämt: ”Har du lager på lager så fryser du inte.” Utan hennes så kallade lager på lager metod. Vi börjar med att täcka finnar och liknande, sen på med lite puder. Vi slösar inte på rouget, hon struntar i att hennes mamma tycker att det ser billigt ut. Sedan till ögonen, vit kajalpenna på inre fransraden, det gör att hon får en ”pigg och öppen blick” om man ska lita på tjejtidningarna. Sedan svart mascara, många lager. Hon böjde de mascaratunga ögonfransarna med en franstång. På med ögonskugga, turkosglittrig fick det bli. Hon fyllde i de smala ögonbrynen med en penna. Vissa tyckte att de mörka brynen skar sig mot hennes platinablonda hår men varför skulle hon bry sig om det? Och nu läpparna, hon hade bråttom så det fick räcka med läppglans. Rosa och glittrig det med. Hon stoppade det i fickan på de tajta jeansen eftersom hon antog att läpparnas glans skulle avta under kvällen.Hon log mot sej själv och putade sexigt med läpparna. Duger jag nu då?

Samma kväll. Endast några få timmar senare. Hon mötte sin blick i spegeln igen. Ögonen tittade hånande på henne. Trots tårarna var de hårda och kalla. Masken höll på att sköljas bort av den stilla flod som rann nedför hennes kinder. Hon öppnade badrumsskåpet. Bakom mammas alla hudvårdsprodukter och liknande skulle de vara. Mycket riktigt. Hon tog fram rakbladet och svalde. Hon bet ihop och höll fast sin blick i spegeln. Hon såg inte blodet som rann nedför hennes handleder. Hon hörde inte lillasysterns envisa bankande på dörren. Det mörkröda blodet fläckade ner det skinande vita handfatet. Hans ord ekade inom henne.

” Vadå vill inte? Det är väl fan klart att du vill! Alla vet hur såna som du är! Du behöver inte spela, att vara svårfångad biter inte på mig.” Mina överarmar var fortfarande röda av hans hårdhänta grepp. ” Men fattar du inte vad jag säger eller?! Jag vill inte! Är det så jävla svårt att förstå?? Jag försökte slita mig fri men han höll mig i ett järngrepp. ” Men för i helvete! Håll käften, jag känner till din typ!” Han skakade mig, jag var som en trasdocka i hans armar. ” Det tror jag inte att du gör? Förklara för mig! ” Jag var rädd och troligen lyste det genom i mina ögon men jag försökte behärska mig. ” Men håll bara käften! Din jävla HORA! ”

Hon skar djupare nu. Det snurrade.
– Men lilla gumman? Vad gör du där inne?
Mamma ryckte lite lätt i dörrhandtaget. Hon ryckte till och blev med ens medveten om världen utanför.
– Vad brukar man göra på toaletten?
Svarade hon och försökte låta stadig på rösten. Hon torkade bort blodet och tryckte toapapper mot de blödande såren. Snart, när blodet stelnat skulle endast ärren bevisa att de någonsin blött.

– Vad har du där? Sanna drog upp min tröja lite så ärren från igår blottades.
– Eeeh, ingenting, katten rev mig lite bara.. svarade jag nonchalant och rättade till tröjan.
– När skaffade du katt? Sa hon och tittade bekymrat på mig.
– Det var ett tag sen… Svarade jag undvikande och försökte låta bli att möta hennes blick.
– Om det är något, kan du alltid prata med mig! För du litar väl på mig Felicity??
– Ja det e väl klart att jag gör! Svarade jag utan att lyckas låta trovärdig.
Jag vände mig om för att slippa se hennes besvikna ansiktsuttryck men jag kände hennes blick, den brände i nacken. Jag sköt undan det dåliga samvetet som envisades
med att besöka mig. Måste jag alltid va så jävla godhjärtad?
– Men du får loova! Att om det är något, prata med mig då! Hennes bedjande nästan desperata röst skar i mina öron långt efter det att hon uttalat orden.

Jag kunde inte koncentrera mig så jag gick hem efter första lektionen. Hade fått rejäl huvudvärk av franskan.. Dom där jävla verben trivdes verkligen inte i min hjärna! Dom flyttar in tillfälligt men när jag lämnar klassrummet tar dom sitt pick och pack och drar igen. Jag andades in den ljumma försommarluften. Skönt att inte behöva använda dom där tjocka vinterjackorna längre! Fast med tanke på hur länge som jag tjatat på mamma om att få den där nya, supersnygga (och superdyra) dunjackan från NK så saknar jag den faktiskt lite… Jag blev alldeles kall när jag såg vilka som stod vid busshållplatsen. Det var Martin, en kille i nian och hans gäng. Tillsammans ”ägde” dom skolan och var alla små sjuor och lite större åttors dröm. För bara någon dag sen hade de varit min med. Men den drömmen krossades igår, jag fick rysningar när jag såg hur de kollade på mig när jag gick förbi. Jag andades ut när dom inte sa något men när jag var ungefär ett tiotal meter ifrån dom skrek Martin:
– De var ju fan tur att jag aldrig satte på dig igår! Vem fan vill ligga med en billig hora??! Inte jag i alla fall, för det är ju det du är, ett jävla luder. Fyfan! Han skrattade lite och kompisarna stämde in. Jag kände hur färgen i ansiktet steg och jag tackade gud att jag gick med ryggen vänd mot dem. Tårarna brände under ögonlocket men jag bet ihop. De skulle inte få mig att gråta! Jag vände mig om och gav dem fingret.

Ensam på kvällen, efter att jag svalt två huvudvärkstabletter och druckit tre glas vatten, lade jag mig i sängen. Jag visste ju. Dom hade ju rätt! Under året hade jag väl kanske varit med lite mer än normalt många killar men alla gör väl snedsteg? Jag kan väl inte hjälpa att jag inte träffat den rätta en! Och sen när man väl fått stämpeln att vara en billig bimbo så är det inte så lätt att bli av med den om man säger så. Det är ganska konstigt. Hur fort det kan gå. Tillslut går det så fort att det är omöjligt att hoppa av. Omöjligt att stoppa. För bara två år sen var allt så annorlunda. Två jävla år har förändrat allt, det jag byggt upp under de föregående tolv åren jag har levt är för länge sen glömt. Då var jag fortfarande mammas lilla flicka, den perfekta dottern. Det gick bra i skolan, jag hade många nära vänner, jag följde utan tjafs alla deras regler, klädde mig ”anständigt” och jag var aldrig på fester och liknande. Sen började man högstadiet. Och du vet.
People changes, shit happens, life goes on. Så är det ju. Det fanns plötsligt många snygga och intressanta killar i de äldre årskurserna och har man utseendet på sin sida så rullar det ju på. Mina gamla kompisar glömdes bort och nu har jag tappat kontakten med dem helt. Vi hejar inte ens i korridoren längre. I samma veva blev skolan allt oviktigare, hellre gick jag hem till någon av mina nya kompisar eller hängde på ungdomsgården som de flesta andra i min nya umgåskrets, och så var det ju ofta fest. Jag kom fort in i min nya livsstil och lärde mig vad som var rätt och fel, vilka kläder som var inne och hur man skulle bete sig för att kåta upp killarna.

Varför var det såhär? Varför, varför, varför??? Det var så meningslöst allting, jag såg inget ljus. Inget som gjorde mitt liv värt att leva. Så kändes det. Jag var så ledsen, deprimerad om man ska ge namn åt min ”sjukdom”. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle bli lycklig igen. Men så träffade jag dig.
Aldrig hade jag mött någon med sån utstrålning! Man kunde inte annat än älska dig. Men jag förstår fortfarande inte, och kommer antagligen aldrig att förstå. Varför du valde mig. Kanske, såg du något, kanske såg du under ytan, mig. Den som gömmer sig bakom masken. Den som ingen annan upptäckt. För dom flesta var jag vara en bimbo, en bimbo utan känslor, utan rätten att tycka och tänka. En bimbo som bara tänker på sitt utseende, en bimbo som utdelar kindpussar till alla av något värde, en bimbo som förväntar sig att vara älskad av alla. Men dom hade missat något. Bimbon var min mask, en förklädnad. Jag ville ju bara passa in, vara som dom, bli accepterad. Jag trodde att jag lyckats. Men jag kan inte undgå höra hur dom pratar om mig. När de tror att jag inte hör, eller så bryr dom sig inte.

Jag hade som vanligt gått ner till sjön, som jag brukade göra när jag kände mig deppig. Det blev ganska ofta. Jag satt där, när det var någorlunda varmt med fötterna i vattnet. Tittade, önskade och drömde mig bort. När jag satt där kände jag mig på nått sätt lättad, när jag tittade på den klara och så stilla vattenytan som krusades under mina fötter visste jag. Det fanns alltid en utväg. När jag inte längre står ut, då kan jag välja detta. Att släppa taget, falla ner i ett ändlöst hål, utan att någon tar min hand. Vattnet skulle rädda mig. Svepa in mig i sin silkesmjuka famn, suga luften ur mig, hålla för min mun tills ljuset blev allt svagare. Tills jag inte längre kunde andas, tills mina kläder var så tunga, tills jag sjönk, djupt, djupt. Jag satt där och tittade ut över vattnet och följde några änder med blicken. Allt kändes skit, ingen fattade någonting. Jag såg ljuset bortom döden och gav upp. Hoppet hade övergivit mig, jag var ensam i mörkret. Jag blev med ens ivrig, det kändes så skönt att äntligen ha bestämt mig. Äntligen fattat det mod som krävs. Jag gick ut på bryggan. Vattnet var svart, fast inte samma nyans som mitt brustna hjärta. Min nyans var mycket mörkare, kanske något åt mörkmörkrött hållet? Det blev plötsligt suddigt och jag hade svårt att behålla balansen. Jag försökte stå stadigt och det tog ett litet tag innan jag förstod att det var tårar som rann nedför mina kinder. Jag hörde röster, de ropade på mig. Sa att bara jag hoppade, skulle allting bli så mycket bättre. Jag såg en väg, utan några jobbiga hinder att ta sig över, utan en massa låsta grindar som jag inte hade nyckeln till. En väg. Min väg. Jag vet inte vad som fick mig att vända mig om, kanske hörde jag dina steg när du gick i gruset, kanske fick jag bara en känsla, kanske var det bara ett infall. Kanske var jag rädd att någon skulle se mig, kanske ville jag just det. Innerst inne var jag trots känslan av att funnit min väg osäker. Så jag vände mig som sagt om och såg in i de vackraste, varmaste ögon jag någonsin sett. Jag drunknade den kvällen, inte i det påtänkta vattnet utan i dina ögon. Vi såg varandra i ögonen och jag tror att jag redan då förstod att han förstod. Det kan låta konstigt, att en person man aldrig har träffat som bara råkar komma förbi just när man tänker göra slut på det onda, kan förstå en som ingen annan någonsin gjort. Bara genom blickar. De få orden som vi där, på bryggan, utbytte var inte så okänsliga och tafatta som de skulle låta i någon annans mun, utan de var så känslosamma och meningen bakom orden kunde inte missförstås. Han ville mig väl. Han lyckades övertala mig att följa med honom hem och vi pratade hela natten. Jag anförtrodde mig för honom. Jag berättade om mitt liv. Och han lyssnade, han frågade, men mest lyssnade han. Det betydde så mycket att han inte bara dränkte mig med frågor utan också lyssnade på vad jag hade att säga. För honom kunde jag tänka, för honom var det självklart att jag hade egna åsikter och han ville veta hur min syn på livet såg ut. Han själv fick jag inte veta så mycket om men för tillfället tyckte jag inte att det behövdes. Vi hade all tid i världen att lära känna varandra. Men en sak sa han, en sak som fick mig att inse att han faktiskt förstod, på riktigt. Att han inte bara ville förstå. Jag sa till honom som jag hade sagt till så många andra, att nej, du förstår inte. Han såg på mig med blanka, sorgsna ögon och svarade. ”Jo, jag förstår så mycket mer än du tror. Min lillasyster tog livet av sig för ett halvår sen.” De orden fick mig att ändra uppfattning om honom. Jag beslutade mig för att ge honom en chans.

Tiden gick och han blev som en stor del av mitt liv, någon som alltid fanns där när jag ville prata, någons axel att gråta ut mot, någon att sova över hos när det blev för struligt hemma, någon som inte trodde på alla rykten. Han fick mig att ta tag i mitt liv, han blev en andledning att fortsätta leva. En andledning att inte ge upp, för hans skull kämpade jag mig tillbaka. Som förut blir det aldrig, men en liten bit på vägen har jag kommit. Nu, efter sommaren, en sommar av glädje istället för sorg, fylld av skatt istället för gråt, sommaren med honom, sommaren med dig, så ska jag börja i en ny skola. Börja om på nytt, någonstans där inte alla känner till mitt förra jag. Jag ser fram emot att få vara mig själv.

När flyttlasset var framme och vårt nya hus stod framför oss öppnades en ny värld full av möjligheter. För första gången på dom här drygt 2 åren kändes det helt rätt. Clara, min femåriga lillasyster, hoppade upp i min famn. Jag kramade om henne och mamma omfamnade oss båda. Jag kände hur jag hade hittat tillbaka till mig själv. Men det viktigaste och det som jag saknat mest hade jag återfunnit. Min älskade familj.