Det var jag. Jag som nyfödd skrikande baby, jag som kröp, tog mina första stapplande steg, jag lärde mig cykla, och simma. Jag började skolan, fyllde år, det var julafton… Nyår, midsommarafton. De första åren var mina lyckliga leenden äkta. Jag var ju så liten, allt efter åren gick blev de mer och mer tillgjorda. Liknade mest plågade grimaser men ingen såg. Jag log men inom mig skrek jag, de växte fram en kyla, ett hat mot dem som plågade mig. Jag hatade pappa för att han lämnat mig, jag hatade mamma för att hon aldrig givit mig kärlek. Men jag lät aldrig någon se mig gråta. Min mask blev hårdare och ingen visste vad som gömde sig under den hårda ytan. Dom enda som natt efter natt blev vittnen till min gråt var gosedjuren i bokhyllan i mitt rum. Jag lade märke till hur noga hon hade varit. Inga som helst spår hade hon lämnat kvar. Dom var raderade. Som utsuddade ur storyn. Många tomma rader lämnades kvar. Jag förstod hur mycket hon måste ha hatat dem, min pappa och min syster. Kanske hatade hon dem mer än hon hatade mig, det vet jag inte och kommer aldrig att få veta. För nu är hon, min mamma, död.

Jag var kanske i femårsåldern. Log med hela ansiktet och kollade rakt in i kameran. Minns det så tydligt, när pappa hade bestämt sig för att lära mig cykla. Det var som om det var igår, den lilla cykeln glänste skinande röd, händerna sved och solen bländade mig. Det som var mest roligt var inte att lära sig cykla egentligen minns jag att jag tyckte, jag älskade att få vara ensam med pappa. Känslan när han släppte cykeln och jag cyklade några meter själv innan jag trillade i backen är obeskrivlig. Mina knän, händer och armbågar blödde men jag var ändå lycklig. Jag kunde ju cykla! Bakom cykeln på bilden skymtar man ett par svarta herrskor. Det var de. Det enda som fanns kvar av pappa, som bevisade att han överhuvudtaget funnits. Skorna å andra sidan fanns inte kvar. Dom låg väl och möglade på en soptipp någonstans. Tillsammans med all annan skit. Det var mamma som under viss protest tagit bilden. Pappa fick nästan dra med henne ut medan han stolt berättade att nu, äntligen kunde deras dotter cykla!
”Det var ju på tiden” svarade hon kallt och vände på klacken och gick in i huset.
Pappa stod länge och tittade efter henne. Han var besviken, det syntes. Jag drog honom i armen.
”Pappa, pappa. Är inte det bra? ” När han såg mina tårfyllda ögon mjuknade hans ansiktsuttryck och han såg på mig med kärlek i blicken.
”Jodå. Du är jätteduktig! Jag är stolt över dig.” Han kramade om mig och jag övertalade honom att träna en stund till.

På nästa foto var jag nåt år äldre och lekte med min docka. Undrar vart den tagit vägen? Jag märkte inte att tiden gick. Jag var helt uppslukad av bilderna, som borta ut tid och rum. Närmare bestämt tio år tillbaka i mitt barndomshem.

Dockan var så fin, jag hade fått den av mamma och pappa på min sjätte födelsedag, den 22 mars. Den hade lockigt brunt hår och flera ombyten med kläder som jag roade mig med att byta. Jag tog såklart med den till dagis och visade stolt upp den för mina vänner. En dag när pappa skulle hämta mig glömde jag dockan. Jag ville ju ha så mycket tid tillsammans med honom som möjligt så jag skyndade mig. Mamma märkte det direkt.
” Var har du dockan?! ” frågade hon ilsket.
” Jag glömde den på dagis ” svarade jag och tittade ner i bordet.
” Va sa du?! Glömde du den? ” Hon stirrade på mig med uppspärrade ögon.
” Mm, det var inte meningen, men jag hämtar den imorgon. ”
” Inte meningen..” hon härmade mitt ynkliga tonfall.
” Ta det lugnt nu Alice, hon hämtar ju den i morgon” försökte pappa.
” TA DET LUGNT??!! Minns du vad dockan kostade?? Va?! Du får gå och hämta den Erika, genast! ” Skrek hon ursinnigt och kollade på mig. Hennes ögon var svarta av hat.
” Men, så farligt..” Pappa hann inte avsluta meningen, hon hade redan rest sig upp och dragit ut mig i hallen.
” Nu går du till dagis och hämtar dockan, sedan kommer du raka vägen hem. Uppfattat? ” Hon tog tag om mina handleder och skakade mig.
”Men, jag hittar ju inte! ”
” Jodå, du hittar nog, du har ju gått till dagis massvis med gånger. Nu får du skynda dig så att dom inte stänger! ” sa Alice kyligt och gick tillbaka in i köket.
” Men jag skjutsar henne gärna” ropade pappa.
” Neej! Hon ska gå! Hur ska hon annars lära sig??!” Hon kom ut i hallen igen och tittade pappa stint i ögonen. Han tittade från mig till henne, på mig och på henne igen.. Han suckade och klappade mig lätt på axeln.
” Hon har rätt, du klarar det nog, någon gång måste du ju lära dig. ” Han gick tillbaka in i köket.
Hon hjälpte mig på med jackan och puttade ut mig i den kyliga vårluften. Dörren slog igen efter mig med en smäll. Jag gick åt det håll som jag hade för mig att dagis låg åt. Jag gick runt lite planlöst och hamnade vid Konsum utan en blekaste aning om vart jag befann mig. Jag satte mig på en bänk och kunde inte hejda tårarna. En gammal tant satte sig bredvid mig.
” Hur är det fatt lilla vän? ” frågade hon vänligt och sträckte fram en pappersservett.
” Jag har glömt min docka på dagis men jag hittar inte dit ” sa jag mellan snyftningarna. Jag tog emot pappersservetten och torkade tårarna.
” Jag kan följa med dig dit om du vill? För du går väl på Trollsländan?” Jag kände igen namnet och svarade att ja det gjorde jag. Mamma tjatade om att aldrig i vilken situation jag än befann mig i så skulle jag aldrig någonsin följa med en främmande människa någonstans. Men det struntade jag blankt i, det kunde ju knappast bli värre än det var! Vad lite jag visste om världen då… Så jag följde med henne och hon visade sig vara den vänliga tant hon utgett sig för att vara. För till dagis kom vi och dom hade inte stängt så jag hämtade min docka. Hon följde mig dessutom en bit på vägen hem.
Väl hemma släppte mamma bomben direkt.
” Var har du varit?? Klockan är halv sex!! Du har varit borta i över en timme! SÅ lång tid kan det inte ha tagit! ” Hon gav mig två örfilar. Kinderna brände och sved men den här gången lyckades jag hålla tillbaka tårarna.
” Jag hittade inte ” sa jag sammanbitet. Trots att jag var så liten måste jag ha förstått att det var smart att hålla tyst om att den gamla tanten som hjälpt mig.
” Nähe, du hittade inte ” sa hon skeptiskt och kollade överseende på mig.
” Men jag gjorde inte det! ” sa jag argt.
” Skrik inte åt mig! Och tjafsa aldrig emot en vuxen. Det är ohyfsat och ingen gillar ohyfsade ungar.”
” Du är så dum! Jag tycker inte om dig! ” Skrek jag ursinnigt och försökte komma förbi henne i hallen men hon tog tag i mig, och höll mig stenhårt…
” Säg inte sådär till mig!! Jag vet att du inte menar det, du älskar mig. Men dig däremot vill ingen ha. Du är bara en kaxig liten skitunge.” Sa hon överlägset och kollade på mig med avsmak i blicken.
” JAG HATAR DIG!!” Skrek jag och rusade in på mitt rum och lade mig på sängen. Någonting brast inom mig och jag grät in i kudden.
” Varför älskar du mig inte? Varför hatar du mig så? Vad har jag gjort? ” Men kudden svarade inte. Och ingen annan heller. Det blev en stilla natt…

Tårarna rann när minnena kom tillbaka. Det var som en spark i magen, en känslostorm med sån kraft! Det var bara för henne att följa med… Fotografiet gled ur hennes grepp och ner på golvet. Man lovar sig själv att aldrig glömma, men visst, jag hade glömt. Inte allt såklart, men detaljerna. Jag hade så länge försökt minnas, men nu när det kom tillbaka ville jag inte vara med längre. Jag mindes med ens alla detaljer, det som hänt några veckor efter dockincidenten. Dagen jag förtvivlat bara velat stryka ett streck över. Den värsta dagen i mitt liv. Jag mindes med ens alla sömnlösa nätter, alla böner om ett bättre liv. Då när alla mina ljusglimtar släckts. Mitt liv låg i mörker. Först efteråt förstod jag att jag faktiskt haft det ganska bra. Innan.

Jag vaknade mitt i natten av att pappa och mamma skrek till varandra.
” Jag är trött på att du bara försöker bestämma över mig! Och jag förstår inte, när tog kärleken till barnen slut?! Om du någon gång har älskat dem överhuvudtaget! Jag tvivlar på det! ”
Pappa var besviken, ledsen och arg, det hördes på hans tonfall. Aldrig hade jag hört pappa skrika åt mamma. Det var alltid bara hon som skrek, pappa var den lugna och sansade av dom två. Men nu var han arg, och det ordentligt. Jag hörde ljudet av krossat glas och mamma skrek några meningar som jag inte uppfattade.
” Nej! Nu har jag fått nog! Jag packar mina grejer och åker imorgon!” Skrek han till svar och sedan smällde dörrar och efter en stund blev det tyst.
Dagen därpå var det en massa bråk, jag såg allt som i en dimma. Ingen förklarade vad som hände. Pappa bar ut väskor, möbler och packade bilen full innan han tillsammans med min syster åkte iväg. Innan han åkte bad han mig följa med ut i trädgården. Vi satte oss under det blommande äppelträdet och han drog mig till sig och höll om mig länge, länge.
” Som du har förstått ska jag flytta. ” Han tittade uppmärksamt på mig som han ville se min reaktion.
” Jaa..” sa jag dröjande och försökte hålla tillbaka tårarna.
” Det har ingenting med dig att göra, det är något mellan mamma och mig, vi älskar helt enkelt inte varandra längre. ” Han strök mig över kinden.
” Vart ska du bo då? ” Frågade jag.
” Jag och Klara bor hos en kompis tills allt lugnat ner sig, sedan köper vi ett hus här i närheten. Men då är du redan hos mig. Om du lovar att inte säga något till mamma, så hämtar jag dig om en vecka eller så. När hon inte är lika upprörd. ” Han tittade forskande på mig.
” Jaa! Jag lovar. ” Utropade jag utan att lyckas dölja hur glad jag blev.
”Men som sagt, tala inte om något för Alice! Jag hör av mig. ” Han pussade mig på kinden och reste sig och gick mot bilen. Han vände sig om, log och vinkade. Jag vinkade tillbaka.

Men. Han kom aldrig. Han ringde inte. Han försvann. Åren gick men jag fortsatte att hoppas. Jag visste inte var jag skulle göra av alla känslor. Jag intalade mig att jag hatade honom, hatet blev en slags sköld. En sköld mot det onda, en sköld mot det som värkte inom mig. Men det jag kände var saknad. Jag ville skrika, men jag var tyst. Det växte inom mig, jag orkade inte bära bördan. Den var för tung. Tyngde ner mig, gjorde att jag blev mer och mer innesluten i mig själv. Världen utanför min värld betydde inget för mig. En dag blev det för mycket. Som vanligt när jag kom hem från skolan så var hon full. Hon sa åt mig att röja undan i köket och jag skulle till en kompis och svarade att jag inte hann, det fick hon göra själv. Hennes inte alltför oväntade raseriutbrott gjorde mig försenad. När jag väl kommit utanför dörren så var det inte kompisen jag gick till… Jag gick istället ner mot forsen. Jag tänkte inte, bara gick. När jag väl var framme ställde jag mig på bryggan. Jag tänkte att äntligen, skulle helvetet få ett slut. Jag tog ett djupt andetag och tog ett steg ut. Det iskalla vattnet drog ner mig. Jag såg ljuset, men det var svagt. Jag kände hur det värkte i lungorna, som om de skulle sprängas. Det flimrade för ögonen och det blev svart. Äntligen.

Jag blinkade flera gånger, det starka ljuset gjorde så att jag fick kisa. Det var många runt omkring mig. Dom pratade snabbt och folk gick ut och in ur rummet. När dom märkte att jag var vaken så riktades alla blickar mot mig och dom viskade ivrigt till varandra. En kvinna i vit rock satte sig bredvid mig. Hon såg snäll, men lite sträng ut. Håret var samlat i en stram knut och hon hade brunrött läppstift som gjorde en väldig kontrast mot den ljusa hyn. På hennes namnbricka stod det Monica. Jag antog att hon var sjuksköterska. Fan! Jag hade misslyckats. Besvikelsen vällde över mig och jag blev yr.
” Hur mår du? ” Frågade hon. Nu tyckte jag inte längre att hon såg vänlig ut. Jag hatade vuxna som alltid ska vara så artiga och envisas med sina artighetsfraser hela tiden. Jag låg på sjukhus med slangar i näsan och dropp och det är hon som borde veta bäst, om man tänker på alla skärmar med olika kurvor för hjärtfrekvenser och andningen och allt vad det var.
” Vad tror du” svarade jag grötigt.
” Inte så bra antar jag, men du har haft tur. En man och kvinna som promenerade genom parken såg när du föll i ån och ringde räddningstjänsten. ” Sa hon bekymrat.
”Aha” svarade jag. Jag sa inte att jag inte föll i utan att jag hoppat. Som om hon läst mina tankar sa hon:
” Jag vet hur du har det, vi har sökt upp din mamma, och du föll inte i va? ”
Jag stirrade ut genom det lilla fönstret, jag tänkte inte svara på det.
” Vi har fått tag på din pappa också, han var här medan du låg i koma men behövde åka iväg på ett ärende. Han lämnade en lapp till dig, och sa att han skulle komma tillbaka så fort han kunde. Din mamma sa att det var honom du bodde hos. Hennes telefonnummer hittade vi förresten på en lapp i din ficka. ” Hon räckte fram en lapp och jag tog emot den med darrande fingrar. Jag var i chock, kunde inte förstå. Varför nu? Efter alla dessa år. Jag vecklade upp lappen och läste:

Förlåt, kära älsklingen, förlåt mig!
Jag har varit en idiot och ingenting jag säger kan få det ogjort. Jag förstår om du hatar mig och inte vill ha något med mig och göra. Jag ringde dig, som jag lovat. Men Alice vägrade låta mig prata med dig. Hon hotade att döda mig om jag kom dit. Jag fortsatte att ringa och skriva men utan resultat, jag tänkte att hon kanske skulle ändra sig med tiden. Efter några månader stängde hon av telefonen. Jag hade så dåligt samvete, och har det fortfarande. Jag har tänkt på dig hela tiden och undrat hur du haft det. Jag har vid flera tillfällen åkt till din skola. Jag har sett dig tillsammans med dina kompisar. Du skrattade och verkade så lycklig. Jag ville inte förstöra någonting. När sjukhuset ringde upp mig så kände jag att nu hade jag väntat alldeles för länge. Jag är övertygad att du kommer klara det här! Du är stark tjejen, envis och stark. Det har du alltid varit.

Jag älskar dig. Förlåt!
Pappa