Jag gick ut på balkongen och tittade ut över det som i alla år varit mitt hem. Tio kilometer med åkrar och skog. Närmaste stad låg 3 mil bort. Jag såg mig omkring. Allt var så bekant och jag hittade här i trakten som om det vore min egen ficka. Men ändå var allt så nytt och annorlunda. Jag hade alltid känt mig lycklig här, ja, lycklig och trygg. Nu var jag rädd, ledsen och förvirrad. Jag fick en klump i magen när jag tänkte på morgondagen. Tvingade bort tanken. Orkade inte tänka på det som skulle komma. Jag levde i nuet men ändå så var det som om jag inte var närvarande. I tankarna var jag på en helt annan plats. I tankarna var jag hos dig, jag saknar dig älskling. Det gör så ont. Jag orkar inte mer!

Det var i början av december och du hade kommit ny till klassen bara några veckor innan. Jag minns att jag tänkte på hur olik du var de andra. Jag tyckte om att du inte brydde dig om vad folk tyckte och tänkte om dig och att du aldrig var rädd att säga vad du tyckte. Men jag var så blyg, vågade inte ta kontakt. Det verkade som att du direkt accepterade, ja snarare som att du väntat dig, att inte passa in. Du höll dig undan så lät dom dig vara ifred. På rasterna satt du och läste, eller skrev. Jag älskade att iaktta dig på håll, du såg så lugn ut, den koncentrerade minen när du läste tegelstenstjocka deckarromaner skulle jag kunna titta på hur länge som helst. Du var så fin, redan då visste jag att du var för bra för mig.

När jag kom hem från skolan den där dagen, den lyckligaste dagen i mitt
14-åriga liv så höll jag på att bubbla över av lycka. I svenskan arbetade vi med olika författare och skulle i par göra ett grupparbete om en. Det måste vara ödet som gjort att våran lärares blick tittat först på mig och sedan på dig och hon sa:
– Okej, Tobias du får jobba med Madeleine.

Vi kom bra överens och bestämde att vi skulle träffas någon gång under veckan och bestämma vilken författare vi skulle skriva om och senare söka efter fakta på Internet. Han lovade att ringa mig.
Han ringde samma kväll och bad att vi skulle vara hos mig eftersom dom inte riktigt kommit i ordning efter flytten och därför inte hade Internet inkopplat.
– Okej, det går nog bra, vänta lite ska bara fråga mamma. För hon jobbar natt vissa dagar och det kanske underlättar om vi slipper bli störda, utan har huset för oss själva? Jag kunde ha bitit tungan av mig det lät säkert som att jag trodde att det var en slags dejt! Inte för att ja skulle ha något emot det men i alla fall!
– Okej gör det, svarade han glatt. Jag andades ut och gick in i köket där mamma höll på att laga spagetti och köttfärssås för att fråga.

Kära Dagbok!
Han kom till mig idag. Vi planerade mycket och bestämde att vi skulle jobba med Peter Pohl som råkade vara både hans och min favoritförfattare! Innan han gick tittade vi på en film tillsammans. Vi var ensamma i huset och släckte alla lampor. Med vår storbilds-tv blev det riktigt mysigt. Att han under filmens lite småläskiga parti tog min hand gjorde ju inte direkt saken sämre! Jag längtar till skolan i morgon!

Veckorna gick och min kärlek till Tobias växte mer för varje dag. När jag fick reda på att han kände det samma hade min lycka ingen gräns. Vi kom varandra nära och kunde prata om allt. Nästan, ibland kände jag avståndet mellan oss. En mur som jag inte kunde ta mig över. Jag märkte tidigt att han hade det jobbigt hemma, vi var sällan hos honom och han undvek frågor om hans familj. Jag ville inte tränga mig på och frågade inte med om det. Men allt oftare kände jag att han inte var lycklig. När vi träffades så var han där men ändå inte där. Hans tankar var någon
annanstans och jag kände mig otillräcklig. Men jag intalade mig att inte bekymra mig så mycket för det, han måste själv bestämma när han vill prata om det.

Så en dag när vi satt i soffan i mitt rum och pratade så slank det bar ur mig:
– Du är inte lycklig va? Han tittade sorgset på mig med sina bruna, blanka ögon.
– Nej, svarade han. Det är jag inte.
– Vill du berätta? Jag tittade uppmärksamt på honom och smekte honom över kinden. – Om du orkar lyssna… Han suckade och började berätta:

När Tobias var ungefär åtta år blev hans pappa arbetslös och började knarka, han fick hett temperament och misshandlade vid flera tillfällen hans mamma. Hon blev deprimerad och sökte kärlek på annat håll… När han var tio år lämnade mamman, Kristina, dem för en annan man. Pappan tog ut sin vrede och sitt hat på Tobias och slog honom nu så fort han inte gjorde som pappan ville. Det var ofta att han stack och var borta i flera veckor utan att höra av sig. För drygt ett år sedan träffade pappan, Mats, en ny. Det blev ljusare igen, Mats hade fått något att leva för. Men när det visade sig att Linda, hans nya, hade barn och man sprack allt igen. Det blev om inte värre än innan. När Tobias kom hem från skolan var pappan oftast inte hemma. Ibland såg han honom sitta med de andra pundarna nere vid centrum. Han brukade då skrika till dom andra, att där, gick hans son. De få gånger han var hemma sov han eller satt och stirrade framför sig, helt borta. Narkotikans krafter gjorde honom slö och yr och han orkade ingenting.
Dom levde på socialbidrag och de pengar som Tobias mamma betalade in varje månad.
Tobias berättade att han en gång blivit så less att han slängt alla hans piller och sprutor i soptunnan. Men det vågade han inte göra om. Så våldsam hade Mats aldrig varit förut. Han hade slagit Tobbe med en flaska och Tobias blev rädd och låste in sig på toaletten och satt där i tre timmar. Efter en halvtimme slutade Mats skrika och bankandet på dörren upphörde men det dröjde två och en halv timme innan han vågade sig ut.

– Nu har han varit borta i tio dagar men jag orkar inte bry sig, han kommer när han kommer, jag har vant mig, sa Tobias och log ett snett leende. Jag kunde inte undgå hans tårfyllda ögon och jag kramade honom länge länge. Han klamrade sig fast vid mig som att han var rädd att tappa taget om sig själv och falla. Falla ner i ett ändlöst hål. Jag var chockad av hans berättelse och kunde inte förmå mig och säga någonting.
– Lämna mig inte! Viskade han in i mitt hår.
– Nej, det ska jag inte. Jag lovar, svarade jag och kände att jag alltid ville att det skulle vara så här. Bara han och jag. Alltid, alltid, alltid! – Jag älskar dig!
– Jag älskar dig med! Jag kommer aldrig att lämna dig. Det lovar jag! Jag kysste honom och glömde för tillfället alla problem.
Jag drog mig undan och tittade på honom.
– Är du törstig? Vill du ha något att dricka?
– Jaa.. Cola skulle vara gott… Vi gick ut i köket, och pratade inte mer om det.

Jag talade inte om för honom att han behövde prata med någon, en släkting, en lärare, en kurator, en psykolog. Vem som helst! Men någon, nej det sa jag inte. Men
jag skulle ha sagt. Jag ångar det nu, som in i helvete ångrar jag det nu! Men nu är det försent. Jag lovade att aldrig någonsin lämna dig, varför bad jag dig inte att lova det samma? Jag saknar dig så! Vill bara ha dig tillbaka. Kan inte förstå. Vill inte förstå. Vet inte hur jag ska göra i morgon. Orkar inte tänka på det.

Jag satt och gjorde läxorna när polisen ringde på min dörr. Jag var ensam hemma så jag öppnade.
– Hej, är det du som är Madeleine Ekström? Frågade den ena polisen och tittade på mig. Jag blev rädd när jag såg deras allvarsamma ansiktsuttryck och hörde deras sorgsna röster. Hjärtat stannade och jag blev alldeles kall när jag såg vad den långa av dem höll i handen. Tobias mössa. Den han alltid hade på sig med undantag från på lektionerna då lärarna envisades med att få av alla ”huvudbonader” som de så fint kallade det för. Jag såg en massa bilder för mitt inre. Tobias ihjälslagen av sin pappa. Tobias, ensam och vilse i skogen. Tobias, Tobias, vad har du gjort? – Vi har förstått att du umgås mycket med Tobias Olsson, stämmer det?
– Ja, det stämmer, vi är tillsammans, svarade jag och tittade skrämt på honom. Jag såg det i hans ögon. Det jag minst av allt ville se. Tobias skulle aldrig mer dricka coca-cola i mitt kök. Aldrig.
– Oj, på det viset. Jo… Du förstår… Vi… stammade polisen. Dom hade plötsligt väldigt svårt att formulera sig. Jag kunde inte behärska mig.
– MEN VAD FAN HAR HÄNT MED TOBIAS????!! Rösten höll inte, jag brast ut i gråt.
– Det här kommer nog som en chock för dig, men Tobias hittades i morse av en joggare. Han hade hängt sig i ett träd ungefär hundra meter från hans hem.
Jag kunde inte tala, inte höra. Deras läppar rörde sig men jag uppfattade inte vad dom sa. Jag föll ihop på golvet. Jag låg länge och bara skakade. Någon hjälpte mig upp och satte mig i soffan. De var många nu, inga individer, bara en suddig massa. De rörde sig dock, fram och tillbaka genom rummen. Jag blundade och såg Tobias ansikte för mitt inre. Han log och vinkade till mig, som han alltid gjorde när vi möttes vid skolan.
– Kom hit då! Stå inte där i vinka, kom hit! Sluta låtsas! Det är inte roligt längre! Skrek jag till honom, men han fortsatte att vinka. Sedan vände han sig om och gick.
– Men gå inte! Stanna då! Du kan ju inte bara gå, lämna mig inte! Jag grät och skrek och kunde inte kontrollera mina känslor. Det blev för mycket. Allt snurrade. Det blev svart.

Kära Dagbok!
Faaan! Helvetes jävla skit! Jag klarar inte det här. Eken ska inte bara ha tagit hans liv, även mitt. Jag orkar inte mer. Jag saknar dig Tobbe! Aldrig att jag glömmer… Jag kommer alltid att älska dig! FAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag såg eken från balkongen. Eken som blev Tobias befrielse. Det var fjorton dagar sen nu. Fjorton dagar i dimma, jag försökte minnas men får fler och fler minnesluckor. Fan! Jag vill inte leva längre, inte utan dig. Jag vet inte hur jag ska orka. Begravningen är i morgon men jag har inte bestämt om jag ska gå eller inte. Orkar inte med allas blickar, hans mamma och hennes nya man kommer förstås att vara där. Hans pappa vet jag inte. Men mest en massa från skolan, lärare och elever. Dom saknar inte Tobias! Dom är bara där för att dom är så jävla nyfikna, alla blir helt till sig när något sådant händer, ryktena går och alla vill ha något spännande att berätta om ”nyheten”. Det var lite kusligt, helt plötsligt var är han VÄLDIGT populär. Men förut i skolan var det ingen som brydde sig om honom eller märkte honom. Vi höll ihop, han och jag. Folk tittade, och viskade om oss. Men Tobias lärde mig att inte bry sig om vad andra tycker. Tobias gjorde att jag för första gången levde på riktigt! Dom kommer viska ännu mer nu. Om mig, där jag går ensam. Ingen kommer att veta hur dom ska behandla mig. Dom vill inte trösta, eftersom dom inte vill att jag ska börja tjuta, dom vill inte låtsas som ingenting har hänt, eftersom det skulle kännas så tillgjort. Så jag antar att det kommer bli ”som vanligt”. Fast för mig blir det aldrig som vanligt, aldrig! Inte utan dig! Men
ingen kommer att bry sig, se mig. Bara när jag inte tittar. När jag inte ser viskas det, då finns jag. I allas munnar finns mitt namn. ”Det var hennes pojkvän som hängde sig, ni vet.” Jag vill inte, kommer inte att palla. Bryr mig inte om betygen, dom var så dåliga innan ändå. Jag vet inte vad det var, men jag fick en stark känsla av att Tobias ville det. Att jag skulle gå på begravningen.

På vägen till eken plockade jag en bukett. Jag lade den på berget av alla rosor, kort och övriga blommor och nallebjörnar som låg under det stora trädet. Någon hade rest ett kort.

• 11 juni 1990 * Tobias 7 maj 2005 Du har nu hastigt lämnat oss kvar, Det är med sorg i våra hjärtan Vi tar farväl av allas älskade Tobias Olsson

  Någon gång skulle jag läsa alla korten, men det fick bli senare. Jag tittade upp i grenverket. Jag såg framför mig hur han lugnt kämpade med att komma upp. Han lade snaran om sin hals.. och.. Näe, där var det stopp. Jag fick inte, ville inte, tänka på det. Han hade valt det. Hon kunde inget göra.

  Begravningen hade varit fin, några tjejer från klassen hade tillkämpat snyftat fram något som skulle förställa låten ”Heaven” med Bryan Adams. Många grät, kanske var dom ledsna, men inte för att dom älskar och saknar Tobias. Bara för att det som hänt är så hemskt överhuvudtaget. Jag kunde inte gråta, jag var tom. Dom tycker nog att jag är känslolös. Men jag kunde bara inte. Efter begravningen kom hans mamma fram till mig. Hon sa inte så mycket, något i stil med. ”Lycka till i fortsättningen, vi ses” och sen var hon borta. Men… Innan hon gick gav hon mig en svart anteckningsbok. Jag stoppade den i fickan och begav mig tillbaka till eken. Jag satte mig ner och lutade mig mot stammen och slog upp första sidan. Hon hade fäst en lapp på första bladet.

  ”Jag tror att Tobias ville att du skulle ha den här. Med vänliga
  Hälsningar Kristina”

  Jag bläddrade en sida till. Tårarna rann när jag läste. Det var Tobias diktsamling! Allt han skrivit under rasterna i skolan och alla ensamma och oroliga kvällar. Här var hans liv. Jag kände att han öppnades för mig. Muren rasade. Han skrev så vackert, så rörande och sorgligt. Om sitt liv, hans mammas svek, hans pappas ansvarslösa frånvaro, knarkets inverkan på folk, alla självmordsförsök, och han hade skrivit en massa dikter om, mig.

  ”Det var mörkt och jag såg inte något ljus. Rullgardinen var neddragen och jag väntade på att någon skulle dra upp den åt mig. Tända ljuset igen, få mitt liv att vara värt att leva. Du var den personen. Du drog upp min rullgardin, tände alla lampor. Fick mig att älska. Det var så länge sedan. Min kärlek till mamma och pappa har för länge sedan slocknat. Min tid med dig kommer inte att vara evig. Men tiden vi har tillsammans nu är det jag lever för. Det är du som får mig att gå upp på mornarna. Du som får mig att le. Ingen annan betyder lika mycket för mig. Du är min enda. Du är mitt allt. I världen är det kallt och svart, men du har gjort så att åtminstone min del av världen tinat. ”

  Jag blev så rörd. Jag bläddrade fram. Längst bak var det något nedkluddat. Fortfarande Tobias handstil.

  Allra käraste Madeleine!
  När du läser det här är jag död.
  Jag vet att det inte är lätt, men du måste förstå mitt val. Jag klarade inte det här. Du är och har alltid varit så mycket starkare än mig, jag beundrar dig för det. Lova mig att kämpa på, fortsätt skratta och var glad. Tänk på att jag är med dig, jag beskyddar dig älsklingen min. Jag vet att det sista jag kommer att tänka innan jag hoppar är hur mycket jag älskar dig.
  /// Tobias