Det är med en klump i halsen. Med en smärta i bröstet. Med tårar som tränger bakom ögonlocken. Med ett minne som aldrig vill suddas ut, som jag nu ska skriva några rader. Några rader om några år. Några mellanstadieår för tio år sedan. Några år med så mycket glädje, energi och vänskap. Några år med så mycket elakhet, falskspel och utfrysning. De tre sistnämnda är det som jag idag minns bäst av mellanstadietiden. Som formar klumpen i halsen, som tynger bröstet och som får tårarna att bränna i ögonen. Detta är det svartaste av alla svarta nyanser som finns inbränt i mitt hjärta. Det kommer aldrig att försvinna. Hur många förlåt jag än försöker klämma ur mig. Jag, rättvisans människa, som alltid strävar efter allas lika värde. Som mår så dåligt när jag ser ett barn fara illa, som vill gasa ihjäl alla som kränker andra. Jag har två mellanstadieår bakom mig som aldrig kommer att försvinna. Jag kan inte få det jag gjorde ogjort. Jag kan inte glömma. Jag kan bara inse faktum och berätta hur det känns idag att leva med minnet av det jag då gjorde. Från början var vi alla lika i klassen. Visst det fanns en duktig, en söt, en rolig, en mesig, en tuff, en snäll och en stark tjej, som i alla klasser. Ingen utmärkte sig särskilt mycket och allas plats var nästan lika viktig. Sen ändrades det. Sen kom de där förändrande åren. Några var fortfarande 7-åringar och andra var som 15-åringar. Några få hade mens de andra inte. Några få var populära och fick en plats hos killarna. De andra fortsatte sina små liv. Elittrion i klassen med mens och popularitetsfaktor hög stängde inne sig själva och ute de andra. De kände ibland på hoten och la då in en hård stöt för att tränga bort sina fiender. Elittrions plats skulle förbli statisk. När denna förändring av oss duktiga, söta, roliga, mesiga, tuffa, snälla och starka tjejer inleddes behövde elittrion någon att hävda sig emot för att liksom påvisa sin styrka. Den svagaste var lättast att få ned såklart. Men den svagaste var kanske inte den svagaste psykiskt och fysiskt. Svagheten visades genom att man inte hade det så stabilt hemma, inte hade någon i klassen som med näbbar och klor stod upp för än och då var man ett lite lättare offer, mer nedbrytningsbar. Hade man dessutom inte fått mens eller brösten börjat skönjas hade man inget att sätta emot. Denna nedbrytningsbara individ var Johanna. Alla hade tidigare lekt med Johanna. Hon hade fått dansa med killar på klassdiscon i trean och hon var varken ful eller annorlunda. Bara alldeles normal. For elittrion var hon ett bra offer. För elittrions konkurrenter kanske ännu bättre. För om de kunde hjälpa elittrion i nedbrytningsprocessen fick de kanske en liten plats eller uppmärksamhet av elittrion. Då kanske de skulle slippa undan att bli påminda av elittrion om mensen som aldrig ville komma, brösten som aldrig ville växa, killarna som aldrig ens tittade på dem, än mindre ville ha chans på dem. Då kunde de få leva i frid. De gjorde så gott de kunde, elittrions konkurrenter. De spelade bra teater med Johanna. Fick reda på hemligheter som de sedan kunde springa och berätta för elittrion. Fixade en “Vi-hatar-Johanna-lista” och sprang runt och samlade underskrifter. Elittrion blev mäktigt imponerade och tog upp en av tjejerna till tronen. Hon fick vara med de på rasterna bakom gympahallen och smygtugga tuggummi, fick läsa Starlet med dem och fick till och med följa med elittrion hem. Alla gjorde sina försök att vara och klä sig som elittrion. Den som försökte impa för mycket utan att det gav elittrion något blev väldigt snabbt smutskastad. Johanna var i första hand äcklig. Hon smackade och tuggade maten med öppen mun. Man ville aldrig sitta mitt emot henne i matsalen för det var där hon var som äckligast. När hon i slutet av femman fick sin mens, var hennes mens mycket äckligare och det var inte riktig mens, dessutom var det ju nästan “ute” med mens. Johanna blev psykiskt misshandlad. Aldrig fysiskt och det var tjejerna som höll på. Det var tjejmobbning. Det handlade om allt från kläder och smink till mens och bröst, men framför allt var utfrysningen en viktig del. Detta skedde i skuggan av killarna. Killarna var dock delaktiga med sin tysthet och sin acceptans. De ville vara med elittrion och det var elittion som uppskattades. Det var här killarnas mobbning låg. Det var killarnas rädsla för elittrion som gjorde att mobbningen fick fäste och kunde fortgå under hela mellanstadietiden. Jag tillhörde elittrion. Jag var nog den mest drivande av oss tre, på grund av min oerhörda styrka. Det jag sa höll de andra med om, men det var inte jag som i första hand sågs som mobbaren för utåt behövde jag inte säga så mycket, det fixade de andra. De sa det allra taskigaste och fixade utfrysningen. Jag stod för taktiken. Jag kunde gömma mig bakom de andra. Jag var bäst i alla skolämnen och överlevde på min smarthet och den respekt de andra hade för mig. Det finns ett minne som etsat sig fast starkare än alla andra. Johanna var sjuk en dag. Fröken berättade att hon kände sig utfryst och att detta absolut inte fick förekomma. Jag blev illa berörd och ringde Johanna när jag kom hem senare på dagen. Jag åkte hem till henne och vi “var med varann” (inte lekte för det gjorde man inte på mellanstadiet). Vi kom då på idéen om att bryta ett bästishjärta. Jag hade aldrig tidigare haft en riktig bästis och aldrid brutit ett bästishjärta. Vi gick upp till smyckeaffären och köpte ett bästishjärta som vi bröt tillsammans och hängde kring halsen. Pappa kom sedan och hämtade mig. När jag kom hem blev jag alldeles yr, mådde jätteilla och huvudet snurrade av tankar. Innan jag somnade den kvällen tog jag av mig hjärtat och slängde det. Jag kunde ju inte gå till skolan dagen efter med ett brutet bästishjärta kring halsen, som delades med Johanna. Dagen efter var allt som vanligt. Elittrion ägde scenen och Johanna frågade mig diskret vart mitt halva hjärta var. Jag sa att jag glömt det, sen sa jag att jag inte ville vara bästis med henne längre. Allt var som vanligt igen och efter denna händelse förvärrades mobbningen från min sida, liksom för att verkligen visa att hon inte platsade i mitt liv. Johanna blev sedan allvarligt sjuk. Hon fick herpes på hjärnan och detta var innan vi visste att herpes också var en könssjukdom. Hon blev inlagd på sjukhus och vi målade fina teckningar med snälla ord som fröken sedan skickade till henne. Alla tyckte plötsligt väldigt synd om Johanna och elittrion bestämde sig för att besöka henne. Mycket berodde nog på att bli mer omtyckt av fröken. På sjukhusets barnavdelning satt vi med Johanna som stolt visade oss runt. Hon blev en del av elittrion. När Johanna frisknat till och kom tillbaka till skolan igen, fick vi då lagom veta att herpes var en könssjukdom och mobbningen var ett faktum igen. Äckliga Johanna hade fått en kuk i örat och på så sätt blivit smittad av herpesen som sedan spred sig till hjärnan. Äckel-Johanna was back. Sen var det skolavslutning. Vi sjöng “Yellow submurine” på stora scenen på skolgården och stod bakom en stor gul ubåt som vi gjort. Våra föräldrar stod stolta på skolgården och fick vara med för sista gången på sina barns skolavslutning. Vi kramades och önskade varandra en härlig sommar. Detta var elittions sista gemensamma dag. Vi splittrades och högstadiet började. Där arbetade Johanna upp sitt liv igen. Där var hon en ny person. Där upphörde mobbningen. Där började min insikt av vad jag hade gjort mot henne under de där åren på mellanstadiet. Där började mitt hjärta att bulta och min blick ville aldrig titta på henne. För det var med dåligt samvete och skam som jag gick förbi henne. Det är med dåligt samvete och skam jag idag ser och tänker på henne. Jag vågar knappt prata med henne. Trots att hon förlåtit mig återfinns klumpen i halsen, bröstet smärtar och tårarna bränner bakom ögonlocken. På mitt hjärta förblir den svarta skamfyllda fläcken för resten av mitt liv.