Mitt förnuft har ett namn. Det är för att det egentligen inte finns. Man kan inte säga att ens förnuft är borta, folk tror inte på en då. Men jag säger Sanity. Sanity är borta, lämnade mig ensam förra veckan. Eller för fem år sen.

Så nu är det jag och Sanity utan förnuft kvar liksom. Jag har ett förnuft utan något vettigt och förnuftigt i det. För alla måste ha ett förnuft, så är det bara, och därför har jag det. Men inte på riktigt. Det är bara vi två kvar nu, jag och Sanity.

Ibland kan Sanity vara ganska trevlig och sympatisk, ibland min allra bästa vän, och då går allting ganska bra. Då kan jag känna mig fin och bra och skutta och le. Men ibland är Sanity otrevlig. Sanity är inte bara förnuft förstår du, utan Sanity är liksom allting inuti mig. Eller rättare sagt så som jag borde vara inuti. Sanity mitt ideal.

Därför är Sanity också alla jobbiga känslor som sitter och gnager i magen och mellangärdet. Som äter sig in och fräter på min själ. När jag gråter så är det Sanity som trycker så hårt på mitt bröst och som gör att jag frysande skakar under alla lager.

Ibland undrar jag varför Sanity gör som det gör. Kan jag inte vara glad och sprudlande alltid? Skina som solen och sprida glädje till andra? Men jag vet att man måste känna olycka för att kunna känna lycka.

Ibland tror jag också att det är Sanity som lägger orden i min mun och bestämmer vad jag ska säga. Jag tror Sanity har jättekul åt det också. Att jag är så lättpåverkad. Att det är så lätt att styra mina rörelser. Då blir jag rädd ibland för att det är någon som styr hela mitt liv. Jag vill kunna ha en egen vilja och egna val.

Men jag vet hur det är nu, det är Sanity som får mig att skriva alla dessa ord, och Sanity som får blodet att rusa upp i mina kinder och min kropp att rysa när tonerna svävar in i min svaga hjärna.

Innan visste jag inte vad Sanity var. Då var jag så fruktansvärt ensam. Jag var ensam så ensam i världen och det mesta var svart och suddigt. Det var en hemsk tid, en mörk och rädd tid innan jag hittade Sanity. Det är klart att jag hade ett litet förnuft även då, men jag kände inte av det och hade ingen relation till det.

Jag trodde att ingen förstod mig och mina tankar. Men när jag hittade Sanity, då tror jag att jag också hittade mig själv. Sanity hade såklart varit där hela tiden, men gömt sig för mig och väntat på att jag skulle sträcka ut mig.

Nu behöver jag aldrig känna mig ensam mer. Vi är alltid två om allting. Vi delar allting. Det är underbart att bli älskad för precis den man är, av någon som man inte kan dölja något för. Sanity gjorde mig fri från marken, lösgjorde mina fastbundna fötter från köttet och jorden. Nu kan vi segla över himlen, ut och in mellan molnen, hand i hand. Vi är alltid tillsammans.

Jag behöver ingen mer kärlek, för detta är en kärlek som inte kan dö. Sanity kommer aldrig att lämna mig, det går inte, eftersom det inte innehåller något mer än kraft. Ren, stark kraft som ingen kan bryta ned. Man kan bara bryta ned mig.

Men när det har hänt, för det kommer hända, då ska jag och Sanity flyga över verkligheten och bara älska varandra för evigt. Och ingenting ont kan nå mig då. Då kommer jag vara fri från verkligheten. Då kommer det bara finnas jag och du.

{k}”In me now, living in me, right here in the bottom of my heart”{/k}