Tisdag 1/5
Gustav stirrade på orden på sitt papper. Hans förståelseförmåga verkade ligga på minus, och hans fantasi fungerade ännu sämre. ”Uppgift i Svenska A: Skriv en novell.” Och några rader ner: ”Använd dig av tekniken In medias res.” In medias res. Hans huvud kändes som cement. Res… han kanske borde resa bort någonstans? Innan hans tankar helt klumpade ihop sig till en sinnessjuk röra? Jo, det var nog semester han behövde, sommarlov, inte ännu en uppgift från skolan som man behövde använda sitt huvud till. Alla prov och uppsatser gjorde honom galen. Och nu måste han dessutom vara kreativ också! ”Inlämning fredag 4/5.” Skit, det var redan tisdag. Tiden flög fram så snabbt så man inte hann med någonting. Hade de tänkt att man skulle få ha någon fritid över huvud taget? Ett liv utanför skolan? Troligen inte.
Någonting bet tag i hans stortå och han skrek till. ”Morgan! Lägg av! Gå ut och käka på någon annan istället.” Men den helgråa katten hoppade istället upp i hans knä så att skrivbordsstolen började snurra. Suck, djur… Det fanns en förkärlek för sådana på det här stället. De verkade bli fler och fler hela tiden. Morgans gula ögon blinkade slött och förnöjt mot Gustav när katten hade gjort det bekvämt för sig i knäet. Gustav stirrade envist tillbaka, fick plötsligt en impuls, grep pennan på bordet och skrev snabbt överst på pappret: ”Kattögonen.” Han tuggade på pennan en stund och fortsatte sen.
”Ögonen blinkar mot henne ur spegeln, precis som de vill säga att de har en stor hemlighet som de aldrig tänker berätta för henne. Folk har alltid påpekat att hennes smala ögon påminner om en katts, och ibland blir hon kallad ”kattflickan” av sina släktingar. Då känner hon sig som en utomjording, men samtidigt tänker hon att det skulle vara en kul grej om hon kunde gå runt och säga ”Hello, I’m from the Planet of Cats”.
Gustav fnös till av skratt och undrade vad som egentligen pågick i hans huvud. Morgan skuttade iväg vid det plötsliga ljudet och Gustav tänkte att om inte det där var In medias res så skulle han stämma McOwen för felaktig utlärning.

{h}Torsdag 3/5
Jag står och betraktar mig själv i spegeln en lång stund och funderar på vad folk egentligen tycker om mig när de ser mig för första gången. Jag försöker föreställa mig ansiktena på eleverna i min nya klass, sluter ögonen och försöker se allting framför mig. I morgon bitti står jag där i klassrummet, framför alla, och måste presentera mig själv. Jag försöker en gång framför spegeln och provar olika tonfall och ansiktsuttryck.
”Hej! Jag heter Mika och jag ska börja i er klass.” (leende) Nej okej, så kan jag inte se ut. Jag torkar snabbt bort det tillgjorda leendet från mitt ansikte och försöker lite mer seriöst. ”Hej, jag heter Mika Kvarnfelt och… mina föräldrar bestämde sig för att flytta för en månad sen, och jag var tvungen följa med”. (allvarsam min) (skratt) ”Hello klassen! Läget!?” Jag räcker ut tungan åt mig själv, och hör att mamma ropar. Jag ger kattögonen i spegeln en sista kritisk blick, sliter ögonen från spegeln och försvinner ner för trappan.{/h}

Onsdag 2/5
Det var eftermiddag, och Gustav satt ute på balkongen och försökte känna sig som en författare. Han undrade hur de egentligen gjorde när de skrev böcker. Hur de kom på allting, och var de skrev någonstans. Inte på en balkong i en halvskabbig trea som stinker cigarettrök i alla fall, det kunde han slå vad om. De hade förresten diskuterat sina noveller i skolan, och de som väl hade börjat hade skrivit mycket mer intressant än honom. Många hade skrivit om krig och allt sånt som går på TV, någon hade fått för sig att skriva ett eget avsnitt av en komediserie. Så nu var Gustav lite irriterad för att hans idé inte kändes lika bra som alla andras.
Men, det var ju klart, det var bara läraren som skulle läsa det han hade skrivit, så egentligen spelade det nog inte så stor roll vad han skrev om. Utanför hans fönster rusade bilarna fram och det sprang fullt med människor nere på gatan. Ibland skulle det vara skönt att befinna sig någon annan stans, där man fick lite lugn och ro från storstaden. Men jaha, okej. Stirra på pappret. Forma ord i huvudet…aaargh.
”Hon står mitt i gatan, i en stor korsning. Från alla håll kommer bilar som kör rakt emot henne. Hon måste springa iväg, men överallt tornar höghus upp sig. Alla håll ser likadana ut, och hon vet inte åt vilket håll hon måste springa. Hon har glömt vad det är hon ska göra, men hon vet att det är väldigt viktigt. Paniken sprider sig inom henne och bilarna rusar framåt – snart är de framme vid henne – hon ser deras elaka ansikten flina mot henne – hon försöker springa, men benen vill inte röra på sig – hon förbereder sig för kraschen – och så…
Gustavs pappa ropade att det var middag och han lämnade sitt block liggande på det skrangliga bordet på balkongen.

{h}Fredag 4/5
”Mika! MIKA! Är du vaken?” Mammas röst ekar i mitt huvud genom bilarnas tjut. Jag vaknar med ett ryck med hjärtat vilt bultande i bröstet. Bilarna hade varit så nära, och jag hade varit säker på att de skulle krocka med mig. Adrenalinet rusar genom min kropp, och några minuter sitter jag kvar i sängen och försöker lugna ner mig. När jag väl har kommit över känslan att bli överkörd så dyker istället andra tankar upp. Om några timmar ska jag stå på skolan och vara rädd för alla nya människor. När paniken återvänder slår jag till mig själv i huvudet, hoppar upp ur sängen och går fem gånger tvärs över rummet. Det brukar fungera.
Den här morgonen tar det ovanligt lång tid för mig att klä på mig. Jag brukar inte alls vara av den typen som använder min tid åt sånt, men idag är en stor dag. Första intryck är viktiga, intalar jag mig själv när jag poserar framför spegeln. Mina ögon är fientliga idag, de ser inte alls ut så som jag önskar att de skulle göra. Ett ögonblick funderar jag allvarligt på att skaffa kontaktlinser för att dölja det som jag inte vill att andra ska se. Men alla vuxna säger alltid åt en att vara den man är och inte bry sig om vad andra säger. Så vad fan.{/h}

Torsdag 3/5
Vinden blåste in under hans jacka där han satt. Han hade alltid tyckt om klippor, de brukade ge honom inspiration, och just nu behövde han det. Fast stenen blev rätt obekväm att sitta på efter ett tag, tänkte han och skiftade ställning lite grann. Novellen skulle in i morgon. De kunde få skriva slutet i skolan (tack för den Mr McOwen) om de behövde hjälp att få ihop storyn till slutet. Jo tack, det kunde behövas. Hans papper höll på att flyga iväg i sjöbrisen som elakt gav sig in över land, och han kastade sig efter dem. När allting var i ordning igen och papperna var fastklämda under hans ena knä plockade han fram pennan ut bakfickan.
”Hon smäller irriterat igen dörren. Hennes föräldrar var helt sjuka som de höll på. Ja mamma, jag vet när bussen går. Och ja, jag vet varifrån den går och var jag ska hoppa av och hur mycket det kostar. Nej pappa, busskortet från skolan har jag inte fått än, du vet, det är första dagen idag? Jaja, jag skämtade bara, nej jag ska fixa det idag… Kan de ge henne två minuter utan utfrågning? Hon är faktiskt kapabel att ta hand om sig själv. När hon går mot bussen försöker hon förgäves få benen att sluta skaka. Vad hon än säger till sina föräldrar så är hon inte precis lugn av allt det nya.”
När han gav sig av hade det blivit mörkt. På de öde asfaltvägarna kastade träd och hus mörka skuggor, och när han kom cyklande suddade hans lampa ut skuggorna på marken. Det var en konstig känsla, som en känsla av makt. Makt att kunna radera något, att kunna göra så att det viker undan för en när man kommer. Men samtidigt var det hemskt, att något som nyss fanns till försvann för en fladdrande sekund, endast på grund av att han kom cyklande. Betydde det att skuggan inte fanns under ljuset? Att det man inte ser inte finns till?

{h}Fredag 4/5
Bussen är fem minuter sen, och jag får nästan slåss för att kunna ta mig på. Det är som det brukar vara helt enkelt. När jag väl hittat mig en plats långt bak i bussen bredvid en gammal tant upptäcker jag hur konstiga människor det egentligen finns. Tydligen är den här staden inte mer normal än min gamla. Runt omkring mig finns alla de vanliga typerna. Först pensionärerna; tanterna gnäller om att få sittplats, och gubbarna står envist upp och klamrar sig fast sig i en stolpe och vägrar sätta sig ner även fastän alla kan se att de håller på att ramla i varje sväng. Här finns pundarna, alkoholisterna, hemmafruarna, de alternativa, märkesnördarna och de osynliga.
Alla borde sätta sig på en buss någon gång och titta på människor, det är faktiskt ganska kul. En sak som är särskilt intressant är att se hur alla är rädda för att titta på varandra. Man väjer bort blicken från alla som råkar stå mittemot, bara för att slippa prata med någon annan eller försöka låta bli att mucka gräl. Efter 18 svettiga minuter klämmer jag mig ut mellan en knubbig kvinna och en svartrockare på min hållplats tillsammans med en hel del andra ungdomar.{/h}

Fredag 4/5
Pennorna skrapar ekande i klassrummet, och alla är tysta runt omkring honom förutom några idioter som sitter och flinar och pratar i ett hörn. Svårt för att koncentrera sig som han har, slänger Gustav en irriterad blick på dem. Som vanligt är det mest tjejerna som verkar arbeta med det de ska, killarna sitter mest och glor med halvöppen mun. Gustav brukar vara en av dem, men just idag känner han att han vill få någonting gjort för en gångs skull. Det känns som han har utvecklat en speciell relation till sin novellkaraktär, och för ovanlighetens skull så har han faktiskt skrivit något som betyder något för honom. Han har vävt in sig själv och sina egna tankar i sin berättelse, vilket han inte brukar göra. Dessutom tror han inte att någon av hans klasskamrater, i alla fall inte killarna, har tagit uppgiften så seriöst som han har gjort.
Idag känns hans novell ovanligt närvarande, han kan inte förklara varför. Det är ett sorts underligt begär som får honom att föra sin berättelse framåt. Hans penna vill inte sluta producera och flyger fram som glöd över hans slitna kollegieblock.
”Det är folk överallt, folk som springer och cyklar och står i små grupper och pratar. Folk som i hennes ögon stirrar på henne och viskar om henne. Hon försöker övertala sig själv att det bara är inbillning. Hon har alltid fått för sig att folk tycker hon ser konstig ut, men de kan ju faktiskt inte se hennes ögon på så långt håll. Att gå har plötsligt blivit jättesvårt, varje steg känns dåligt planerat och hon känner sig otroligt klumpig där hon plöjer fram mellan ungdomarna och letar efter ingången.”
Med ett märkligt obehag i magen kikar Gustav försiktigt ut genom fönstret till vänster om honom precis som om han förväntar sig att se något ovanligt på skolgården. Men allting är precis som vanligt och ingenting egendomligt pågår, trots att Gustavs inre tjuter varnande om att någonting inte är som det ska.

{h}Fredag 4/5
När jag äntligen hittat ingången och vågat sicksacka genom alla människor framför den kommer jag in i en upplyst hall. Jag hittar en lärare och frågar mig fram dit jag ska, smyger mig sakta fram genom korridorerna. Jag känner mig som ett byte på väg att smyga rätt in i vilddjurens bo. Numren på dörrarna kommer närmare och närmare mitt mål, 221, 222… Dörren till ett klassrum står öppen och det hörs röster och skratt där inifrån. När jag går förbi vänds 23 ansikten mot mig och 23 ansikten följer mig med blicken när jag snabbt går vidare.
Nummer 223, 224. Jag går sakta fram till den allra sista bruna dörren, står några sekunder och stirrar på rullgardinen som är neddragen över glasrutan. Det hörs inte ett ljud, och ett ögonblick undrar om jag kommit fel trots alls. Jag knackar försiktigt på dörren.{/h}

Fredag 4/5
Gustav sitter som på nålar på sin stol med blicken fixerad på sitt papper. Vid det här laget känns det som han har tappat kontrollen över sitt skrivande, och att hans penna formar vilka ord den själv vill. Han hör ljudet av den knappt urskiljbara knackningen eka i sitt huvud, och noterar inte riktigt när McOwen med långa steg går mot dörren längst fram i klassrummet.
”Någon trycker ner handtaget och öppnar dörren. Hennes hjärta rusar av förskräckelse när hon följer efter läraren in i klassrummet.”
Sekunden efter dras Gustavs uppmärksamhet ifrån hans skrivande, och med pennan dröjande kvar vid det sista ordet på pappret lyfter han blicken och får syn på en flicka som skrämt betraktar klassrummet. Han drar häftigt efter andan, hans penna nu helt bortglömd. Flickan vänder sig mot honom och han stirrar på henne. In i hans bedövande medvetande borrar sig blicken från två smala, skarpa ögon. Kattögonen.