På den grusade trottoaren blir världen förvandlad till is.
Det är som om jag blir innesluten i en kub av förstenad luft.
Däcken under min cykel stannar tvärt utan att slira.
Sju sekunder står min hjärna still.
Sen försöker jag försiktigt säga
{k}Hallå?
Kan någon hjälpa mig?
Hallå? Hjälp!{/k}
Folk tittar konstigt på mig, och några stannar och pekar, men ingen kommer fram till mig och smälter den torra isen.
Jag skriker.
Det är plågsamt att vara förlamad i varenda led man har i kroppen.
Jag kan inte röra något; inte blinka, inte svälja.
Prata kan jag, men mina läppar rör sig inte, så jag vet inte om ljudet kommer ut.
Sjutton minuten är jag fastkilad i torr is.
Luften i mina lungor är som sten.
Jag får inget syre.
Jag borde vara död.
Efter sjutton minuter kommer människor springande från vänster.
Jag kan inte se dem ordentligt, mina ögon är hopplöst fokuserade på marken framför mig.
Deras röster når knappt hörbart in genom den ogenomträngliga luften.
Men de visar mig att jag ska vara lugn.
{k}Gör ingenting, vi ska hjälpa dig, var stilla.{/k}
Stilla?
Kan jag göra något annat?
De tar mig i sitt våld.
Men den onda luften följer med inuti mig och lägger sig som ett infekterat lager runt min sårbara kropp.
Fräter på min hud.
Skriker.
Jag skriker, försöker få någon att höra.
Men de har tagit mig nu.
Ingen kan höra mig.
Jag är bortom all hjälp.
Instängd i förstenad luft.