Novell av martin linder

Avföringen är mycket fastare nu, inga strimmor av blod i koppen. Kanske är jag frisk. Kan det vara så? Sjukdomar är väl som allt annat, drar vidare och lämnar endast oro över oron, spår av nåt annat som aldrig blev av. Kanske har jag cancer nån annanstans. Förmodligen. Eller så är det bara en retlig halsfluss. Det är höst. I tunnelbanevagnen strömmade det in ett helt dagis. Barnen var inte friska. Jag drog nog på mig nåt där, pest, springmask eller varför inte Damp. Feber är alltid feber. Man känner igen sin feber. Jag har frossa. Men avföringen ser bra ut, inga strimmor av blod. God morgon. Grannen höjer sitt glas. Jag höjer min kopp. Grannen röker på sin balkong. Jag röker inte längre, man kan få cancer. Jag tror jag hann få bronkit. Min granne dricker frukost, är sjukpensionär och dricker – inte – mer – än – andra – alkis. Jag ler och önskar faktiskt liver ur karln. God morgon igen. För min granne höjer jag än en gång min kopp med finfin morgonskit. Jag ryser till och går in från balkongen. Huden känns. När huden känns har man feber. Jag har frossa. Kan absolut inte gå till arbetet idag. Vaknade och var utbränd. Det gnisslar i leder och nacke. Jag går aldrig tillbaka villkorslöst. Dom måste tro på min elöverkänslighet och ge mig ett eget rum utan strålning och mördande telefoner. I mörker jobbar jag bra. Ensam. Om natten uppfinner jag läkemedel mot allt man kan smittas av på en dag. I huvudet blandar jag till mirakelkurer mot dumhet, rövslickeri, smilsjukan, lunchkonversationer och ledarskap. Skulle dessa preparat nå utanför min luggslitna skalle skulle hela systemet rasa samman. Jag ringer mig sjuk. Borstar tänderna. Tandköttet ser inte friskt ut. Ringer tillbaks och meddelar att jag nu är frisk. Dock kommer jag inte tillbaka för det, jag säger upp mig! Det är höst. Från datorn beställer jag allehanda proviant. Idén att aldrig behöva gå ut har lockat mig en längre tid. Leverans om tre dagar. OK. På dessa tre dagar får jag röra mig fritt. När paketet väl kommit ska jag ha skaffat mig allt det man behöver för all framtid och evighet. En fristad på tjugotre kvadratmeter där jag är kung. Jag har feber. Där jag är Gud. Frossa. Där jag är min egen träl. Så utbränd. Jag har tennisarm och PCO, flugskräck och gökfobi, sälhosta och nagelkramp, kraxlöss och halskonjuktur, skallbråck och korkallergi. Min lägenhet ska bli pestens ö, ett rike för halta lottor och vandringsmän. Kom kom skynda skynda! Tre dagar till seglats. Efter fyra kannor kaffe och ett glas Gaviscon sitter jag nu åter och tarvar i min kopp. Avföringen ligger i en något lösare kringla nu men inga strimmor av blod. Alla dessa frågor. Hur ska jag kunna veta? Vem är du? Släpp mig! Vad nedrigt och fegt, är det alla mot en? Hur jag mår? Ja, hur mår ni själv? Andas inte på mig, ni ger mig besvär. Jag har minsann medicin mot sådana som ni. Titta inte så där på mig, jag får stingvred. Dra åt helvete!