I de ändlösa, våta ängsmarkernas dagg,
En ensam liten ros avslöjar en tagg
Växer i den fruktsamma moder jord
Ända upp i jordklotets kalla nord.
Jord!, till civilisationens gagn och nytta
Allt från grödor, mylla och slutligen gyttja.
I slutändan handlar det om för folket att orka
Genom alla bekymmer, och solen får jorden att torka.

Vatten!, nyckeln till allt som lever och frodas
Uppkomsten av allt så som det ju förmodas.
I de kyliga kvarter, det förvandlas till snö
Med värmens återkomst blir det åter tö
På en stillsam dag att i det simma,
Att samtidigt blicka mot det, som det glimmar
En skönhet få förunnat, att få skåda dess glans
Känslan om dess oändlighet där en gång fanns.

Eld!, obarmhärtig hetta, källa till brand
Bortom slingrande lågor sträcker ut sin hand.
Det kommer att överallt vida flöda
Pyr, på gott och ont fortsätter att glöda
Av många drabbade återstår endast möda,
I form av plåga genom att länge blöda.
Att med dess kropp sprida sig och förstöra
Likväl att titta mot lågorna, sin tid förströa.

Omkring vår glob det blåser upp till storm!
Ständigt sträva omkring, det är vindens norm.
Virvlar, orkaner, vindbyar så som det ju sig ter,
Friskt såsom friheten, som man känner men inte ser.
Styrkan är ihållande och i naturen den står,
Strykandes förbi det svallande hår
Tankar om dess gärningar där alltid finns
Men det, liksom annat, världen inte minns.