Det är när världen tränger sig på som hon går under. När hon ibland tvingas ta av skygglapparna och märker hur hudlös hon är. Hudlösheten är fruktansvärd. Den innebär att hon inte har några skyddande murar som hon kan gömma sig bakom. Enda sättet att slippa undan vardagens kompromisslöshet är att sjunka så långt in i sig själv att de hårda kanterna inte räcker ända in. Att de med lätthet trycker sig igenom hennes höljes spröda flagor, de tafatta försök till hölje som hon trots allt har, har hon noterat för längesen. Spränger dem och spräcker dem och låter de fladdra iväg och ut, helt på egen hand. Och även om det var längesedan som hon faktiskt hade något att göra med dessa flagor så gör det någonstans ont i henne. För hon vet ju att hon borde ha något att göra med dem. Ha mycket att göra med dem till och med.
Därför tycker hon inte om vardagen. Inte den som är verklig och utanför i alla fall. Hennes egen, den tysta, har hon genom åren lärt sig att ha fördragsamhet med. Hon har lärt sig att uthärda, och de tysta dagarna samlar hon och minns, och som pärlor lägger hon dem till varandra så att det blir ett band. Ett pärlband. Två gånger om dagen låter hon bandet ringla mellan fingrarna och minns alla tystnader. Försiktigt, så att hon inte stör. Det enda som faktiskt aldrig har stört henne är fågeln utanför fönstret. Den kommer en gång om året och då stannar den i flera veckor. Hon har märkt att den kan räkna till sju, och hon förundras över det. Senare kommer hon lära att det är en gulfink som sitter där. Och att det på sommaren den kommer. Fast än vet hon inte det. Vet ingenting. Hon har lagt märke till att det finns de i hennes närhet som försöker locka ut henne ibland. Några av dem har förmågan att korta stunder tvinga ut henne i sin kropp trots att hon inte vill. De hatar hon. De har ord vilka har en förmåga att bränna sig fast i henne som hett stearin på bar hud. Hennes hud – eller försök till hud. Och ibland har hon en sådan otur att orden liksom smälter samman helt med flagorna så att man inte kan pilla bort det stearinliknande ens när det har kallnat. Hon har ännu inte förstått att det är det som är meningen. Att det är det de strävar efter. Att stearinet ska bli ett med hennes höljes flagor så att det tillsammans bildar tjocka murar som hon en dag ska kunna gömma sig bakom. Murar bakom vilka hon kan ducka de få gånger hon kanske faktiskt tvingas ut i verkligheten och dess vassa kanter plötsligt går till anfall. Vidare är det tänkt att murarna faktiskt en gång ska kunna smälta. De som hon till en början kommer att vara helt beroende av som skydd. Ja, tanken är att någon, någon gång, kommer att hysa så mycket värme för det som är bakom murarna att de faktiskt smälter. Och när det väl händer kommer det inte att göra något för då är inte hennes hölje längre av spröda flagor utan av hud, riktig hud, stark och mjuk som andra människors hud. Då kommer stearinet att få smälta så mycket det vill för hennes hud kommer att vara stark nog att klara det. Kanske till och med tillräcklig stark för att våga dricka någon annans hud. Kanske denna någon som var ihärdig nog att smälta muren. Hon vet inte än. Vet ingenting.