Det är inte ens vår,
inte ens halva februari har passerat vår tid.
Himlen är klarblå,
fri från moln.
Solen går sakta ner över stan,
sänker sig över mark, väg och hus.
Trädens kala grenar rör sig inte alls,
men jag ser ändå en flagga vaja i vinden
från en ståtlig, vit flaggstång.

Kappan fladdrar efter mig i vinden.
Försöker få fatt i min ideligen
bortblåsande halsduk.
Mina händer skakar, har nästan
tappat alla känsel. Försöker värma
dem lite i fickan men det blir bara värre…

Om det alltid var såhär,
om det alltid kändes så här,
om det alltid såg ut såhär,
ja, då skulle man aldrig tveka
då skulle man veta.

Allt verkar vara obeskrivligt,
Ja, det känns nästan så…