Morgonens smak, stilla sus, trevande gyllene sol, kalla dunstande dagg från gräsfältet framför verandan, skogens tappra granar som sträckte sig i horisonten; suddiga konturer. William satt i sin gungstol och vaggade sakta av och an. Han var svept i en gul och brun filt med flertalet brännmärken från cigaretter som fallit ur slumrande händer.
William var en gammal man; nästan åttio, och hans kropp var tydligt härjad av tiden. Det en gång solbrända fasta skinnet var fårat och rynkat. De flesta av hans tänder hade lossnat och rötan spred sig i hans tandkött. Hans en gång trådigt seniga sega muskler hade tvinat, och revbenen såg ut som om de skulle penetrera skinnet när bröstet hävde sig av ansträngd andhämtning.
Döden var i krokarna, och att William snart skulle dö var det ingen tvekan om. Frågan var vad som slutligen skulle bli hans död. Lungcancern som spridit sig i hela hans kropp? Hans svaga hjärta?
Den HIV som sakta utvecklade sig till AIDS i hans kropp, skulle förmodligen inte hinna ta honom, även om han slutat äta bromsmedicin för att få leva sina sista månader, eller veckor i nykterhet, eller åtminstone under inflytande av en drog han kände väl och tyckte sig ha kontroll över.
Trots att klockan bara var halv sex på morgonen var William redan inne på sitt tredje glas cognac, och bredvid honom i ett litet träskrin låg sönderbrutna och torkade hampablad och en haschpipa som han hade köpt i Tunisien för många år sedan. Det var en liten pipa i mästerligt snidat mörkt trä. Piphuvudet föreställde en liten dödskalle, och man stoppade pipan genom skallens skalp som var konstruerat som ett lock.
Troligen var det också i Tunisien som William hade dragit på sig sin HIV då han flitigt besökte horhus, både med manliga och kvinnliga prostituerade. William var enligt sin egna mening varken homo-, hetero-, eller bisexuell. Han ansåg sig bara vara sexuell. Det enda könet han någonsin hyst någon mental kärlek gentemot var mannen, men i sängkammaren var han lika förtjust i kvinnor som han var i män. Under sina åttio år hade han, om man bortser från tiden före puberteten, låtit sitt könsorgan styra hans handlingar, vilket, mot all förmodan, inte hade lett till några större komplikationer, bortsett könssjukdomar, såväl veneriska som gentila.
Solens gyllene himlakropp var sakta på väg upp i horisonten. William drog filten tätare runt sin tunna kropp. En rörelse som fick hans cognacglas att darra och den solgyllene spriten att skvätta över kanten och ner över Williams knotiga fingrar. Med sin torra tunga slickade han vätskan ifrån dem, ställde ifrån sig glaset och tände en cigarett. Rökslingorna som virvlade ut genom hans näsborrar såg nästan blåskimrande ut i ljuset från den morgon som ännu inte blottat mer än sin skalp på väg ut genom himlavalvets sköte.
William kom och tänka på sin första av två fruar. Esmeralda. En kokett fröken med spanskt påbrå i form av den tjurfäktande matadoren Miguel. Han hade fallit direkt för Esmeralda, och framför allt på hennes värdiga elegans. Sättet hon bar upp sina små sommarklänningar. William var en rå och en ruffig sjöman med saltstänk i sitt kraftiga skägg och ankare tatuerade på armarna, emedan Esmeralda var bildad och urban, med en god känsla för stil, smak och etikett. Till synes ett omaka par, men William hade lyckats förföra henne med sina berättelser från de sju världshaven och från fjärran länder. Han hade snärjt besvärjelser med inlevelsefulla ord om kubanska fiskare, brasilianska försäljare, kokosnötter, sydamerikanska regnskogar och egyptiska monument. Esmeralda hade aldrig varit utan för norden och William och hans sjömanshistorier hade förefallit lika exotiska som ananas gjorde i Sverige på sextonhundratalet.
De hade äktat varandra tre månader efter att de träffades, men deras förhållande hade rasat när vardagen smög sig in i deras liv och Esmeralda hamnade i ett vardagligt gråflimmer. Det koketta, latinskt utmanande hade vittrat samman när William såg henne i morgonrock, kände hennes okonstlade morgonandedräkt, sett henne rensa avlopp och hört henne diskutera i telefon med sin mamma. När den sexuella spänningen försvann hade William flytt ut till sjös, fullt medveten om att han aldrig kunde känna något annat än fysiks åtrå inför en kvinna.
Vad som sedan blev av Esmeralda vet han inte. Allt han fick var ett kallt och mycket sparsmakat brev från en advokat där han skulle skriva under på skilsmässan.
Där han nu satt och säg i sig sin cigarett på verandan kunde han inte låta bli att fundera på vad som hänt med henne. Han önskade att hon träffat en man som kunde älska henne, även på det mentala stadiet, och att de två rest jorden runt så att Esmeralda fått se alla de platser och monument hon drömt om och som William för många år sedan snärjde henne med.
(Lyckligtvis kände han inte till sanningen där han satt och njöt av soluppgången, tobaksröken och cognacen som brände i hans bröstkorg. Han visste inte att Esmeralda hade dött i en olycka sex månader efter skilsmässan. Att hon drunknat i den svenska skärgården och att hon när hon sjönk ner på botten till krabbor, havstulpaner och sjögräs hade hon tagit med sig ett krossat hjärta. Ett hjärta som han, William, hade krossat.?)
Williams andra fru hade han träffat under ett stopp i Havanna. De hade träffats på en rökig kvarterskrog, och William hade blivit ytligt förälskad i hennes eldiga yttre och hennes välsvarvade höfter. Han mindes hennes lukt. En doft av solvarm dagg som trängde ut ur varenda por i kroppen på henne och slöt sig runt honom likt dimman av de opiumrus han då ännu inte hade upplevt mer än några få gånger. Hon hade förtrollat honom fullkomligt och förfört honom ända in till själens rötter. Men hon vägrade att gå till sängs med någon som han inte var gift med. Trots sin vetskap om att han aldrig skulle kunna älska en kvinna rakt igenom friade William och hon svarade ja. De gifte sig samma kväll som de träffats. I efterhand hade William insett att hon nog trodde att han hade varit en rik svensk sjöman som skulle ta med sig henne till Sverige och ge henne ett tryggt välbärgat hem. Istället flydde han med sitt skepp, en och en halv kärleksblomstrande vecka senare. Han visste inte om de fortfarande var gifta eller om hon hade löst de juridiska spörsmålen.
William sträckte på sig och tömde glaset som han sedan ställde ifrån sig på verandaräcket med en skakig hand. Lederna värkte efter ett hårt liv som sjöman. De var kyligt trots att han var ordentligt påklädd och hade filten tätt om kroppen. Han trodde att det var döden som kom sipprande mellan verandans golvplank och slöt sig runt hans tunna åldriga kropp som darrade stilla i den nyss förlösta dagens första smekande solstrålar. Försiktigt lutade han sig tillbaka och slöt ögonen för att låta solen smeka hans ärrade ansikte. Minnena från hans 78 år långa liv kom långsamt strykande över hans rynkade hud och letade sig likt en ömsint älskares fingrar in innanför hans ögonlock, där de bjöd på en sista föreställning av minnesfragment som länge legat honom nära och minnesbilder som han trodde att han glömt; som han trodde hade farit.
Florida. Palmer. Apelsiner; stora och saftiga, den kletiga juicen som sipprade ur hans mungipor och ner på hans oljiga skjorta. Kilovis av oljiga kläder. Det eviga arbetandet på båten. Skiftnycklar, hovtänger, hammare, muttrar… Pappas verktygslåda i det höga gräset bakom deras trävilla med den flagnande röda färgen och sina vita knutar. Mamma som skurade golvet med barrdoft. Storasyster Lina som jagade honom genom trädgården och ropade att; ”här kommer monstret!”. Hunden Dumas som han köpte av en enögd lumpsamlare i Paris för en spottstyver. Dess stora dreglande gap med sina gula tänder, och dess stora varma päls; loppbiten men full av tillgiven kärlek. Pappas hund Viktor. Hur den rusade efter pinnar och hur den hoppade in i William och välte honom när han stod och viftade med en pinne. Hans barndomskamrat Oskar. Hur de byggde, vad som i deras ögon var fort, av pinnar, kvistar, barr och grenar i skogen. Skogen. De stora blågrönsvarta haven. Böljande mäktiga vågor och den totala friheten på däck med den saltstänkta vinden piskandes i ansiktet. Rostiga skrovs ricindoft. Jazzdiggaren Jefferson från Arizona. De spärrade in sig på ett hotellrum och älskade i flera dygn. Jeffersons flytande gitarrspel. Enrico, portugisen med sina perversa lekar. Portugals flickor i små sommarklänningar. Koketta värdiga Esmeralda. Äpplen och smuggelsprit i skuggan av en sfinx. Pappa och mamma som satt i varsin stor skinnfåtölj och läste tjocka gamla böcker. Mamma med läsglasögonen på nästippen. Sommar. Sol. Svensk sommar med jordgubbar och grädde. William som dansar med sin kubanska fru medan regnet öser ner. De små breven från hans mamma. Alltid med en doft av kummin. Nybakat bröd. Julaftnarna med hela tjocka släkten.
William log stilla åt minnena och han tänkte att han skulle tända ytterligare en cigarett, men kroppen lydde inte. Den var tung och alldeles slapp. Den var mjuk som en höskulle och en rogivande värme löpte genom den. Han insåg att dödens klor hade slutit sig runt honom, men de var inte kalla och knotiga likt vissna trädgrenar utan varma och mjuka som en välkomnande flicka eller man. Lugn spred sig genom kroppen och William kände sig redo för den sista långa resan till dödens dal.
Så plötsligt likt en blixt från klar himmel, skälvde hans kropp till i fruktansvärd hostning och blodblandat snor trillade ut ur munnen. Dödens klor blev kalla, spetsiga och knotiga och de grep hårt runt Williams bröstkorg. Smärta rusade genom den bräckliga kroppen och dödens hans slet honom ur stolen och ner på verandans golv. Han landade ovanpå sin ena arm som vek sig i en onaturlig vinkling och han hörde hur hans urkalkade skelett knakade i armen. Smärta. Den spred sig likt en löpeld och tog tag om alla hans sinnen. Den vred ur dem som disktrasor, och William kände hur han förlorade kontrollen över blåsan. Mer blodblandat snor som vällde upp genom halsen och ut mellan de i smärta hårt sammanpressade tänderna. Levern vrängde på sig. Galla som kom upp guldgul i svalget. Lungorna som sjönk samman likt en punkterad boll, eller ballong, och fick honom att hosta, rosslande kvävningars hosta, fyllda av kletig galla, blod och klumpar av snor. Mer smärta, tusen järnspätt, högg i kroppen på honom och massakrerade varenda nerv. Synen blev grumlig; grumligt svart för att sedan fyllas av trasiga minnestavlor som William trodde sig ha förträngt in i sina dunklaste vrår.
Bilderna av hur han låg på sin knöliga bädd i en tunisisk opiumhåla. Runt honom förstenade européer täckte i smuts och med flugor vadandes i svetten som lackade deras pannor. Den tunisiska skökan vars kön var helt täckt av vårtor, och som grät när William inte ville ligga med honom. Förvrängda bilder av hur William vandrar genom ett förvrängt och degigt opiatrus. Sjömannen Viktor, Williams bästa vän, som fick en metallkrok i bakhuvudet. Det sprack och blod sprutade över packlårar, och en chockad förman. William på sitt hotellrum, spyende upp alkohol, allt emedan Viktor sänks i graven. Dumas som förtvinade i sjukdom. William tog med honom till bryggan för att skjuta honom. Den tidiga morgonen och skottet som ekade över sjön. Stackars Dumas bakhuvud som fläktes upp på samma sätt som Viktors hade gjort.
Fylleslag. Opiumrus. Hasch. Smutsiga igengrodda knarkarkvartar. Smutsiga sår i armveck. Abstinensstinna opiumrökare som rev sitt hår och skrek av vansinne.
Svältande afrikaner i moln av flugor, som tittade bedjande på hans mätta västerländska mage med stora vattniga ögon.
Mamma som dog. Sakta tynade hon bort i sin sjukhussäng, utan den värdighet och stolthet hon en gång så rakryggat och stolt burit på.
Pappa som dog. Hjärtattack. Pappas begravning och William stupfull, vinglandes, kräkandes i rännstenen utanför en sjaskig bar.
Uppstötningar, urinläckage… kroppsvätskor utom kontroll till följd av droger med större kvantitet än kvalitet.
Och sedan när William kippade efter de sista snor- och gallfyllda andetagen mindes han det han skämdes mest för; det som var ett mörkt täcken, ett stackmoln över hans medvetande.
Fegheten. All den feghet, och allt löpande med svansen mellan benen, han praktiserat. Hur han ständigt flytt. Flytt med skepp, flytt med droger. Hur han flytt undan allt ansvar, alla plikter, alla skräcker.
Det sista han tänkte där han låg omlindad av smärta på verandans hårda brädgolv var att hans mamma skulle skämts om hon visste vilken fegis och vilken ryggradslös ynkrygg han varit i hela sitt 78 år långa liv.
Och så. När han sista tanke hade passerat genom hans huvud, rann den sista smärtfyllda och ångestladdade lågan av liv ut ur hans kropp och William lämnade jordelivet.