Det är nu en evighet sedan Gud lärde mig vad kärlek är,
Fortfarande har jag ej funnit den äkta kärleken, eller har jag?

Jag kollar ut genom mitt fönster och ser min far klippa ned sommarens blommor och buskar inför hösten och vintern. När jag sitter här inne och kollar ut genom mitt fönster på min far så tänker jag på dig och hör dig viska mitt namn med vindens hjälp som sveper förbi där ute.
Jag tror att jag kär.

Jag såg dig för första gången i skolan några dagar efter vi börjat höstterminen och hade en gemensam rast, ditt vackra brunlockiga hår blåste upp av en vindpust, du kollar upp och ser mig rakt i ögonen med dina vackra stora bruna ögon, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, blir blyg och kollar bort men kan inte låta bli att kolla upp lika fort.
Jag tror att jag kär.

På kvällen när jag tittar ut och ser månen och stjärnorna så drömmer jag mig bort med dig, jag drömmer om att vi går en promenad, sätter oss ned på en parkbänk för att kolla på månen och stjärnorna ihop medan vi värmer varandra i den kalla höstnatten.
Jag tror att jag är kär.

Jag vet inte ens ditt namn, har aldrig vågat fråga dig för du får mig att glömma allt förnuft när du visar dig, jag ser dig vart än jag går i tankarna, drömmarna och i den stora farliga verkligheten där jag bara är en blyg levande varelse som har hittat solen som smälter ned mig till smör och där jag skriker på hjälp.
Jag tror att jag är kär.

Jag drömmer om att få smeka ditt hår, ha dig tätt intill mig och känna all din värme medan du viskar ett stillsamt hej i mitt öra med mest ljuvliga stämma samtidigt som du kramar om mig i gatlyktornas ljus i höstnatten och där en stjärna falla så klar på himlen.
Jag tror att jag är kär.

Jag tror att jag är riktigt kär.
Jag tror att jag är kär i både dig och höstnätternas mystik.
Jag tror inte att jag är kär längre, jag vet.