{f}Sprungen{/f} ur ett kalt och ensamt landskap,naggad av rosenbuskars taggar

spatserande vilsen nerför galenskapens allé.

{f}Mänsklighetens{/f} förgänglighet, till ingen ro det vaggar

om ändå känslor vore blasé.

{f}Ågren{/f} han går han och Ågren han mår han, ensligt och övergiven

lunkandes vilsen i kvalen.

{f}Fåfänglighetens{/f} fåfänglighet, han förbannar alla kliven

Oh jag är nog allt galen.

{f}Oron{/f} i det att han mår, ingalunda är den från igår

ej är det första sucken,

{f}Vad{/f} kom först – essensen eller existensen? Nog är det så det förslår!

men själen den är sprucken.

{f}Ja{/f} se där får han sig; utan att det betänks

en riktad uppercut från livet.

{f}Klagen{/f} i ej, det var till skänks (livet)

inga regler finns, ingenting står där skrivet.

Utmätt och klar, helt djävla underbar.
Det är dagen då sorgen är mätbar.

{f}Jag{/f} välkomnar tiden
då känslorna inte hittar fram, hit, till HÄR!

{f}Om{/f} än framtiden kommer i den
formen av en stolt preussisk dignitär.

Ingenting jag vet, dock någonting jag har på känn,
djäfvulska ångesten.

Saliga äro de som klarar sig undan.