Jag känner hur vindarna blåser igenom mitt mörka lockiga hår, jag känner hur bilarna susar förbi mig. Lutar mig mot det ljusgröna staketet, tittar ner. Det är högt, långt ner tills mina ögon ser vattnet. Vattnet kan vara ett slut på allt. Detta kan vara min utväg. Slippa alla problem, slippa se alla andra lyckliga på riktigt, slippa alla som undrar hur jag mår, slippa ljuga varenda gång de frågar, slippa känna smärtan i mitt hjärta och slippa att bara vara jag. Sätter upp foten på nedersta delen av räcket. Jag vet inte om jag vågar. Varför är jag rädd? Varför är man rädd för att bli av med allting man har? Hur kan man vara rädd för att möta något man inte vet någonting om?Kan du se himlen framför dig? Tänk att titta ner på alla som ändå aldrig kommer sakna dig, tänk bara att få lämna allt. Här gör man inte någon nytta, ingen alls, gör du någon nytta för dig själv? Bra, Inte jag. Nu står jag med båda fötterna uppe på staketet. Känner att bilar saktar in bakom mig nu. Ett snabbt ryck och jag är uppe. Står högst uppe på bron, för att snart bara falla framåt. Fötterna lämnar fast mark. Det är då jag tvekar. Faller fort ner mot vattnet. PANG! Jag kan höra hur musik spelas, det blir alldeles vitt, jag lämnar min kropp och min själ svävar uppåt och iväg. Svävar vidare och snuddar vid ett moln. Då hör jag någon ropa, “stanna här. Detta är din hållplats” . Jag landar på det vita molnet. Men kan inte se någon som skulle kunna pratat med mig. Lutar mig försiktigt över molnets kant och ser ner mot jorden. Jag kan se bron, där mitt brustna hjärta lämnades kvar. Jag har hamnat här på en konstig plats, ett moln där ingenting är sig likt mot det jag sett innan, har kvar mina sista minnen. Resten av mitt liv är ett minne blott. Jag tappade hoppet på jorden och på den värld ni nu lever i. Hoppet lämnade mig, och det var också det sista som lämnade mig. Hur kom det sig då att jag tvekade? Det är nu jag inser att mitt liv är slut. Här i himlen är det som om alla våra små önskningar och viljor gått igenom. Allt jag någonsin önskat är här och nu uppfyllt. Varför tvekade jag? Här är gatorna av guld, hjärtan av guld, sånger av hjärtan och vägarna de går min väg. Något som gjort mig så ont, är nu borta. Men jag kan fortfarande se det. Jag svävar på mitt moln, ser nya platser där jag aldrig tidigare varit. Jag kan se hur bilar stannat på bron, hur båtar söker efter mig. Men det spelar väl ingen roll, ingen kommer någonsin sakna mig. Ni spelade med min kärlek. Jag kan få fram ett tack för att jag fick lämna, om jag hade velat tacka. Ni sa att jag hade allt jag någonsin kunnat önska. Att världen kan varaså genomskinlig. Men varför tvekar jag? Det är då tanken slår mig, jag skulle vilja återvända. Inte för att hämnas, nej det är världen inte ens värd. Bara för att jag nu skulle se på världen på ett helt annat sätt. Nya vinklar, en ny start, nytt hopp, nytt hjärta, nytt liv, nytt allt. Jag tog min chans, och jag föll. Föll för att aldrig mer kunna resa mig. Jag tog på mig det, ni andra borde gjort. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att möta dig hos döden. Jag skriver på ett brev, adressen är “Jorden”. Jag skriver: ”. Jag lämnade, jag hoppade för jag tappat hoppet. Jag återvänder aldrig, du möter mig i himlen, på min hållplats. Låt livet ha sin bana, lek med livet, men låt inte livet leka med dig. Du har förlorat ditt spel, spelet är falskheten. Du är en förlorare tills du byter srategi. Att rena ett hjärta gör man genom att rena sin hjärna, göra slut på allt du inte känner något gott för. Men lämna inte livet, förräns Gud hittat tillfället. Här är inte så fantastiskt för mig, jag känner mig inte välkommen ännu. Mina vita vingar är fortfarande för stora. ”