En stjärnklar natt, hand i hand med den han älskade mest
hon var vacker, som en dag men en natt tyckte han beskrev henne bäst

Mörk, enfärgad, ljudlös och alldeles vacker

kanske var det därför dom gick denna stjärnklara natt
för att aldrig mer komma tillbaka, de skulle försvinna

Han ville egentligen inte, men kärleken till henne var för stark
den hade tagit över hans hjärna, hans hjärta hans kropp
som en drog gjorde hon honom oövervinnlig, han skulle klara allt

Det var henne han levde för

Hon hatade egentligen att han alltid skulle jämföra henne med en natt
då hon själv tyckte han var en dag

Ljus, mångfärgad, högljudd och alldeles perfekt

Hon ville egentligen inte att han skulle bli hennes egna
då hon egentligen ville vara fri som den friaste fågel som flög över himelen men utan honom så spelade inget någon roll

det var honom hon skulle dö för

Dag och natt, natt och dag
så olika men endå tvillingsjälar

De vandrade längs bergskanten den där stjärnklara natten hand i hand
med den de älskade mest

De såg varandra i ögonen en sista gång, en sista mening innan de gav upp allt, en mening innan de lämnade tillbaka livet som om det var en ointressant julklapp

En viskning men endå så tydlig

‘’Vi lever för att dö’’