Ja vaknade upp i blodpöl på någon smutsig bakgata och märkte att alla mina tender var utslagna. vad fan är det som har hent? tänkte jag och tog fram pluntan med whiskey som jag förvarade i innerfickan på jackan. ja kollade på klockan och räknade snabt ut ja har haft minnesförlust dom senaste tio timmarna. ja hällde i mig rästen av whiskeyn och satte på mig knoghjärnet och begav mig därefter ut i natten för att leta upp nån jävel som ska få betala för att ja inte har en enda jävla tand kvar i käften. efter ett tag möter ja en mamma med en barnvagn. första slaget träffar rakt över näsryggen. hennes huvud flyger bakåt och den våta asfalten färgas röd av blod. snabt därefter får hon ett slag i magen, hon böjer sig framåt och spyr. jag tar tag i hennes hår och slår hennes huvut rakt in en tegelvägg. hon faller medvetslös ihop i en hög på marken. ungen i barnvagnen har börjat skrika så för att dämpa oljudet tar ja upp fanskapet ur barnvagnen och kastar skiten rakt igenom framrutan på en förbipasseande bil som kör in i en taxi precis vid en vägkorsning och orsakar en seriekrock. sju personer måste omedelbart föras till en svartklubb för nekrofiler som ligger precis runt hörnet. de resterande tre som avled ligger kvar på gatan. det dröjer inte lång tid förrns ett gäng utsvultna hemlösa börjar trängas kring de döda kropparna. dom river och sliter och gör allt dom kan för att roffa åt sig så mycket kött som möjligt. jag tender en cigg och tänker “utan synd finns det inget liv. för då finns ingen botgöring, och utan botgöring gives ingen glädje.” Därefetr avlivar jag uteliggarna i tur och årdning och går sen hem och lägger mig i dödsbädden och somnar in i en evighet full av mardrömmar och kaos.