Jag har inte gått utanför dörren på tre veckor, inte gått upp ur sängen på fyra dar. Och nu börjar väggarna komma närmare och närmare för varje andetag jag suger i mig. Paniken kastar sig över mig och börjar slita sönder mitt ruttnande kadaver likt en flock våldsfixerade, rabies-smittade hyenor som utan minsta tecken på medlidande kalasar på en hjälplös liten gasell. Samtidigt som hela världen brinner under en blodröd himmel exploderar min skalle som en Hiroshimabomb, kallsvetten bryter ut över nacken och skickar rakbladsvassa rysningar genom min frakturerade ryggrad. Jag sträcker min skakiga hand mot nattduksbordet och får tag i min Walther PPK kaliber 7.65 och tömmer hela magasinet rakt in i väggen för att överrösta mina egna tankar…
Hjärtat börjar slå igen. Det har slutat flimra för ögonen. Jag känner ett sug efter nybryggt kaffe. Jag ställer mig upp på stapplande ben och börjar röra mig mot köket. En kvart senare sitter jag vid köksbordet och ser med skarp och klar blick ut genom fönstret. Jag har fått i mig en kanna kaffe och en karta stecolid. Utanför fönstret håller en uteliggare på att våldföra sig på ett downsyndromskadat barn. Jag känner hur livsgnistan tänds inom mig igen.
Jag bestämmer mig för att försöka ta mig ut genom dörren, ut ur lägenheten. Så jag går sålunda ut i hallen och sätter på mig min överrock som är gjord i äkta sälskin och mina promenadskor i buffelhud, samt ett plommonstop som jag gjort själv av hår från en bergsgorilla. Jag har även en mycket speciell käpp som jag för allt i världen inte får glömma att ta med mig. Handtaget på denna käpp är gjort i elfenben, och om man vrider på handtaget kan man dra ut ett svärd ur käppen, och eftersom att jag sedan flera år tillbaka har haft för vana att inte röra mig utomhus obeväpnad tar jag naturligtvis med mig denna käpp, och i fickan på min överrock förvarar jag för gammal nostalgis skull alltid en Luger som farbror Goebbles personligen har provskjutit med.
Väl ute på gatan upptäcker jag att det är relativt varmt, och växtligheten bär blad som har tagit en grönaktig färg. Jag bestämmer mig för att det antagligen måste bero på årstiden. Nånstans mellan sen vår eller tidig höst verkar vara ett vettigt antagande anser jag.
Efter att ha promenerat ett tag får jag syn på en kiosk och erinrar mig i samma stund att det var ett bra tag sedan jag fick någontinga att äta, och att jag därmed borde vara en smula hungrig. Så jag bestämmer mig för att inhandla någon form av föda i denna lilla kiosk. Idiotjäveln till expedit som lämpligt nog har blivit placerad bakom kassan får genast syn på mig när jag stiger in genom dörren. Denne expedid, som uppenbarligen endast är någon form av vikarie och med största sannolikhet inte har den blekaste aning om hur han ska sköta sitt så kallade arbete skiner upp som en sol och hälsar mig välkommen. jag går fram till kassan och ser honom i aniktet utan att säga nånting. Hans stripiga ljusa hår hänger ner i unsiktet på honom. Överläppen är utsmyckad med en fjunig liten mustach och på vardera sida av huvet står ett par smaklöst störa öron ut och viftar åt mig på ett sätt som får mig att vilja ta tag i dom och slå sönder kassa-apparaten med hans tveklöst tomma huvud. I mitten av ansiktet har han en överdimensionerad nästa full med svarta små pormaskar, den ser mjuk och broskig ut. Jag föreställer mig att det skulle vara löjligt enkelt att med ett välriktat slag få den att börja blöda på ett lustigt sätt. Plötsligt så avbryter han mig med att fråga i fall han kan hjälpa mig med någonting. Han, denna värdelösa lilla jävla insekt till människa! På vilket sätt tror han att han skulle kunna hjälpa mig? Vad är det som ger honom rätten att förolämpa mig på det här jävla viset igentligen? det är ju för i helvete på grund av personer som jag som den här lilla verksamheten går att finansiera. Jag kom in hit för att få någonting att äta givetvis. Ska det vara så förbannat svårt att begripa eller? Jag tar några djupa andetag och försöker lugna ner mig en smula och frågar vad han menar med det? “ja, vad önskar herrn.” slänger han ur sig. “jag behöver någonting att äta givetvis, annars kulle jag väl knappast söka mig till sådana här inrättningar.” svarar jag, vänligt men bestämt. “Jaha, ja det är ju klart. Många personer väljer ju att äta glass så här års.” svarar han uppnosigt. “det finns att välja mellan strut eller bägare. en bägare kostar femton kronor och en strut kostar tjugotvå.” påstar han utan att kunna ge mig några som hellst bevis på att så skulle vara fallet. jag funderar över det hela en stund, sen säger jag “åh fan, då tar jag väl en strut då.” “och vilken smak vill ni ha?” undarar han, den nyfikna jäveln. “köttfärs, jag ska ha rå köttfärs i en strut, tack.” “Rå köttfärs? det tror jag nog tyvärr inte att vi har” får han ur sig. “skulle det inte gå lika bra med päronglass, tror du? eller möjligtvis choklad eller vanilj.” Vad i helvete är det för för jävla skitsnack? menar han att vaniljglass skulle kunna fungera som substitut för köttfärs? “står ni här och driver med mig” frågar jag med ett visst spår av irritation i rösten. “Nej inte alls, med det var ett väldigt ovanligt önskemål ni kom med, vi säljer inte rå köttfärs i strut på det här stället” säger han. Plötsligt känner jag mig som en torktumlare i skallen. det svartnar för ögonen några sekunder. “vad ska ni göra med den där?” frågar han förskräckt. Jag hade tydligen lyckats få fram Lugern ur rockfickan och höll på att vifta med den framför ögonen på honom. “tänker ni skjuta mig?” undrar han. Jag funderar en stund över saken, sen svarar jag “ja, jag antar det. vid det här laget är det nog ändå för sent för att ångra sig.” Innan han hinner svara så har han ett hål stort som en femkrona i pannan. Väggen bakom honom är målad med blod och hjärna och det har fastnat små bitar av kraniet i smeten dessutom. Jag hoppar på ett mycket graciöst sätt över disken och passar på att göra en liten piruett i luften, landar stadigt på båda benen och bockar djupt och fantiserar om att jag är en dansös i rosa balettkjol, jag kan höra publikhavet applodera åt mig. Mina dagdrömerier störs av att jag halkar i en växande pöl av blod som snabbt sprider sig över golvet och jag kommer ihåg att jag står inne i en kiosk och ska köpa klass, men av en olyckshändelse råkat blåsa skallen av expediten med en luger.
Rå köttfärs i strut, tänker jag och vrider samtidigt handtager på käppen och drar ut svärdet och börjar karva av kött från armen på den döde expiditen.
När jag anser att jag har fått loss en lagom stor hög med kött lägger jag upp det på disken och börjar skära det i små, små bitar för att få det att likna färs på ett så naturtroget sätt som möjligt. Sen tar jag en strut och fyller den med kött och häller på lite karamellströssel. Lämnar strax därefter kiosken och letar upp en behaglig parkbänk några kvarter därifrån. Köttstruten smakar gott. Och till min stora glädje upptäcker jag att jag i allt tumult måsta ha drabats av en släng kleptomani, för under min högra arm har jag med ett stadigt grepp fäst en tidning. Jag börjar förväntansfullt att bläddra i den och får till min stora förvåning syn på att dom hade släppt ut tretusen babianer beväpnade med rak-knivar i en svensk småstadsidyll idag. Tio pers hade börjat runka i ren panik.