Jag har två små brännmärken på höger handrygg. Som om en liten vampyr har begravt sina tänder där.

Jag spar dem som minne av sommaren, av att vara hög på musiken i blodet, befrias, förföras, av nya vänner, av planer, av festival.

Jag spar dem så att jag ska minnas, sen, att då var det bra – att jag hade en värme i ryggen och ett surr i huvudet, varken hunger eller trötthet bara bubblorna i blodet, dessa älskade bubblor av lycka, erftersökta, fruktade.

Det tycktes mig så enkelt och oförfalskat, att munnen kunde le utan att skrämma mig, att den orkade, och ögonen tittade sig mätta utan att någonsin få nog.

Är det så det ska vara vill jag vara människa.