samma regler
samma spel

evigheten

vi är lika du och jag

motorvägen med sitt strömformade, slingrande och ekande brus

köpcentrat med sina kunder, stressade och köpstarka

du finns och det spelar ingen roll i alla fall

krogarna med de berusade, de olyckliga och de som hoppas

TV:n som bara står på och går, utan att någon ser, de påtvingade kvällar som vardagen skapat

men jag hoppas på dig, ditt ljus skapar magi

ungdomsgänget med sina regler, de totalt ensamma och dessa unga poeter – som hänger för sig själva

kontaktannonserna – där desperationen talar tydligt och man totalt genomskådar dess insättare som människa

följaktligen är det dig jag vill ha

de isolerade i alienationens ångest, de som aldrig hittar ut – för att rädslan att misslyckas är för stor

de som ser religionen som en livsförande kraft och motor i sina liv

ställer mig till förfogande, om du vill ha mig?

tiden som blästrar oss tills huden slits bort

varför är jag den enda att känna såhär?

krymper och krymper

trängre och trängre

löses upp i atomer och försvinner i naturens kretslopp – poff!

processen betraktas, men ni går då iväg