Jag försvinner bort i detta grå, med en avsky lika skarp som doften av amoniak.
Avskyn mot dig och närhet:

Längtan bort blev större än något annat,
som om tiden bara stannat

och jag var fast i det grå,
varför kunde du bara ej förstå

vi visste inte varför och vi visste inte hur,
men vi visste att nu gick skalan i moll och inte i dur

Jag ville fläta samman vårt hår, känna kontrast
som vi så många gånger gjort, ja vi satt fast

fast i varandra utanpå och inuti,
vi hade varandra i en vacker etui

Jag var gjord av glas och du av sten,
kanske är det därför jag fick såna men

och aldrig vill jag komma nån så nära,
och nu måste jag omigen lära

att i dina ögon se på nytt,
jag önskar att jag min intuition lytt

Den som sa: Låt det va!
Det kommer aldrig mer bli bra

för jag tror att det stämmer,
att du mig kväver, klämmer

och jag önskar att min kräm var din,
minns du när vi drack juice och vin?

Men jag är lycklig att du mig inspirerar,
medan jag din blick på blankt fotopapper fixerar

Jag önskar också att en dag ska jag se,
se in i din blick och le

och du gör så ont och skaver så,
men jag vill inte att du ska vara någon annanstans ändå

Kan du förstå?
Jag vill inte att du ska gå

Det låter som dubbelmoral, eller ingen moral alls,
påhittat kanske, som att dra en vals.

Och jag vill att du ska känna mig i varenda ven du har,
bara för att veta var jag var, få ett svar