Du är så jävla trasig, det sa jag till dig.
Och du, du tittade på mig.

Med stora ögon såg du upp, tittade förskrämt.
Innerst inne visste du nog att det inte var ett skämt.

Jag hade sett dig falla, jag såg när du låg,
du sa; jag är beroende det är som en drog.

Allt du nånsinn ville var att ta ditt liv,
och varje gång du log var ett jättekliv.

Och varje dag kom du nämre ditt mål,
för mig kändes det som att bli genomborrad av en nål.

Och jag vred mig av smärta, rädd för sanningen;
att jag kanske adrig skulle se dig igen.

Jag är trasig, sa du och vred på hanlederna, visade dina sår.
Jag tittade och hoppades att jag aldrig såna får.

Jag grät och skrek för jag hade så fel,
allt jag ville var ju att du skulle vara hel.

För den jag talade med var mig själv i en spegel,
jag slogs med knytnävar och dunkade huvudet i röd tegel.

Ur min tinning det blödde och ur mig likaså,
jag var ett stort öppet sår redan då.

Det enda du gjort var att strö salt,
det gör inget du hade ändå inte kunnat hjälpa mig med allt.

Jag tänkte på dig
och jag tror du tänkte på mig.

Nu var det dags för ett annat jättekliv,
ja, nu skulle jag ta mitt liv.