fingrarna flyger över tangenter i hopp om att finna ro någonstans.
men så avskyvärt fel det kan bli.
bilden som kommer upp visar oss, tätt sammasnslingrade som två ormar i solen.
du med svart tröja och rödprickig kjol.
jag med lagom blekt hår och litet linne.
kontrast.
vi ser inte glada ut. inte bedrövade heller.
mer lugna.
fastklamrade i varandra.
som om vi behövde varandra för att fortsätta andas. men det var ju så det var. tyvärr. då. imperfekt.
men jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör fruktansvärt ont.
och jag skulle utelämna något om jag inte berättade om den iskalla, beniga hand som sträcker sig efter mina tarmar och vrider om. skapar ett plötsligt illamående.
hur har vi kunnat ligga där hand i hand, livnärda på varandras existens?
hur har vi kunnat le ihop?
kväljningar.
något som påminner och trögflytande klibbigt diskmedel väller upp i halsen bara jag tänker på det. då.
men jag tvingar tillbaka det, sluter ögonen och tar ett djupt andetag. detta hände aldrig. jag såg fel.
sen går jag leende därifrån..