Jag sitter på tåget till Lund. Ska dansa. När tåget stannar till i Stehag fångar något mitt intresse.
Jag stirrar ner på ett par svarta skor, kängor var det kanske. Jag minns inte. Mobilen jag håller i mina händer glider ner i knäet.

Jag låter blicken fortsätta, vandra uppåt längs byxbenen. Svarta byxor. Givetvis. Vad naiv jag är. Jag hinner inte längre med min blick. Han är borta. Han är inte kvar, men jag vet vem det var. Mina blickar behövde inte ens vidröra varken överkropp eller ansikte. Men jag vet, jag vet att det var han.
Han som gjorde henne lycklig, långt in på natten, på malta. Lyckan i hennes ögon när hon efter en stund avslutat samtalet och tänt lampan. Man skulle kunna tro att det var första gången hon öppnade ögonen och att hon tyckte om det hon såg. Det var hoppet som hade tänt till i ögonen på henne.
Jag fick ont, så glad jag blev för hennes skull.

Sen var det också han som fick henne att se ut som den mest plågade själen i min rymd. Allt var matt och glanslöst. En ganska lång tid fick jag se henne lida.

Det är också han, som till synes verkar vara henne likgiltlig. Men det är han inte. En människa som har varit så nära. Så nära får ingen gå, kanske gjorde han det ändå, för han har påverkat henne. Det kan hon förneka hur mycket som helst. Det kvittar. De utgjorde världens vackraste par. Fast jag måste medge att jag aldrig sett dom tillsammans. Men jag vet det ändå. För en gångs skull snackar jag om ytlig skönhet. Hur skulle jag kunna göra något annat? Jag känner ju inte honom. Inte alls faktiskt.
Dom två hade kunnat gå mot hela världen, fått alla andra att känna sig som en grå massa. De är som rykande, hett kaffe och brevid känner jag mig som blaskig lättmjölk oavsätt sällskap.

Ibland undrar jag om man hade märkt någon skillnad om man flätat samman deras svarta hår, som förresten inte är svart längre. Kanske man hade kunnat se skillnaden ändå. Hans utväxt är trots allt mycket ljusare än hennes, som påminner om råsocker.
Deras gräddvita hy och hennes kinder som blir puderrosa av den bitande kylan och de hårda vindarna. Deras smultronfärgade läppar ser så röda ut mot allt det svartvita. Hennes läppar är snarare blodröda, om inte av läppstift så av, blodet på hennes läppar. Hon har så ofta blod på sina läppar vet ni, så ofta.

Jag kan föreställa mig hennes hand i hans men inte avgöra vems hand som är blekast. Det hela påminner om när hon sitter på golvet och kupar sina händer runt en svart mugg fylld av te.

Världens vackraste par. Ett par jag aldrig sett tillsammans, utan bara på två olika vägar. Som en Y-korsning. De gick tillsammans ett tag, men skilldes strax åt. Han gick åt vänster och hon åt höger. Vid hans vägslut väntade dom han höll av. Där finns flera stigar ut från hans väg, frågan är om han tänker undersöka dom. Jag tror inte att han är tillfredställd för alltid. En dag kommer han att söka, utan att veta vad han söker.
Jag tror att hennes väg var ganska besvärlig, ibland vill jag säga henne; – Ta inget för givet. Aldrig. Ta inte mig för givet.
Jag hade velat hjälpa henne hela vägen fram, genom allt. Men jag har inte den förmågan. Jag hade velat ha lite av hennes ambitioner, och ge henne lite av min viljestyrka. Jag kan inte visa henne vägen.