Och nu, nu har snön börjat smälta.
Isen också, den är mest vatten.
Och fast jag borde vara ledsen för Lioneas skull, så kan jag inte låta bli att längta.
Jag längtar efter mjukt, fjäderlätt, grönt gräs under mina fötter, att få kladda svart kajal i vackra människors ansikten, stå längst fram på konserter och skrika tills jag blir hes.

Att hålla någon jag tycker om i handen, dra med honom, bara springa, försvinna bort till ingenstans där allting finns.

Svart flagnat nagellack och hårfärg som luktar amoniak.
Frön från hallon som fastnar mellan tänderna.
Lukten i tältet på morgon som vittnar om gårdagens fylla och våldsamt sex.
Till och med det längtar jag efter. Bara den kalla, blöta vintern försvinner.
Låt det bli sommar.

Jag vill låta fingrarnaglida över sammetsmjuka rosenblad och springa genom ängen tills jag trillar av lyckorus.
Snurra, snurra runt runt tills allt i min omgivning är obetydligt sudd.

Tvinga in klyftor av tystnad mellan dina läppar, ta din hand.
Låt det bli sommar.

En sommar utan rakblad och kyla.

Och även om vattnet slår mig i ansiktet ska jag stå kvar , stå kvar och låta musiken och texterna rinna genom varenda ven i kroppen. Låta musiken sippra in i mitt hjärta, känna den pulsera där inne.

Jag vill ha torra skosnören och leriga skor, skratta tills det gör ont i min mage.

Kasta en kudde på dig och blänga argt med låtsasblick.