Nu ska ni få höra, vad som händer när livet på jorden tar slut.

Jag var så där lagom gammal när jag dog, jag hade hunnit med att göra alla saker jag tyckte var viktiga, men jag hade ändå inte blivit senil och sjuk och behövt bo på vårdhem.
Jag blev 83 år, så ungdomarna (mina barn och barnbarn) hann nog bli rätt trötta på mig.

Jag hör till den skaran som aldrig har varit rädda för döden.
Redan när jag var liten träffade jag på döden, min katt dog när jag var fyra år.
Långt senare, i vuxen ålder hörde jag den här dikten:

Jag har aldrig träffat på någon,
som har oroat sig för vad hon har gjort innan hon föddes,
Så varför ska man oroa sig,
för vad som händer när man har dött?

Jag minns inte var jag har hört den, eller vem som har skrivit den, men jag kommer hur den gick, och jag tycker fortfarande om den.
Och eftersom jag aldrig har varit rädd för att dö, så har jag aldrig tänkt mycket på döden.
Men en kväll ringde min dotterdotter till mig, och bad mig komma ihåg att jag var gammal och kanske snart skulle dö.
– Du menar att jag ska tänka ut hur jag vill bli begravd?, svarade jag och låtsades att jag inte förstod att hon syftade på mitt testamente.
– Ja, jo, det var väl det jag menade…, sade hon och kom av sig lite grann.
– I såna fall kan jag svara direkt: ingen grav om ni inte sköter den åt mig sen, svarade jag.
Mina ungdomar, som jag kallar mina barn och deras barn och barnbarn, var väldigt rara och snälla allihop, men de ville väldigt gärna veta vem som skulle få vad, så de slapp bråka om det.

Redan samma kväll satte jag mig ner och tänkte efter vad jag hade för något.
Vid tolvtiden var jag väldigt trött, och med tanke på att jag bara hade kommit på huset och några gamla prydnadssaker på nästan fyra timmar (jag var lite okoncentrerad), så tyckte jag att det var lika bra att gå och lägga sig.
Nästa morgon ringde jag till en person som jag hade hittat i telefonkatalogen, som hade som yrke att ordna testamenten. Och efter väldigt många dyra arbetstimmar hade vi ordnat mitt testamente helt lagriktigt. Mitt hus var det jag satte högst värde på att det ”hamnade rätt”. Det skulle först min son få, på villkor att min sonsons äldsta dotter fick det sen. Annars var det inga viktigare saker jag ägde.
Lyckligtvis hann vi bli klara med testamentet.
Morgonen efter att vi blev färdiga kände jag mig väldigt lätt när jag steg upp ur sängen, och när jag vände mig om för att bädda sängen såg jag att min kropp låg kvar där på lakanet.
Jag slätade till täcket lite grann, och tänkte att så här var det alltså att vara död. När jag stått en stund vid min säng hörde jag ett ljud utanför fönstret, och när jag tittade dit såg jag ett vitt dis.
Jag gick bort och försökte öppna fönstret, men det gick inte, för min hand bara gled igenom handtaget.
– Jaha, då får en väl följa efter själv också, sade jag till mig själv, och sen bara klev jag ut genom det stängda fönstret.
– Jag är en ängel som har kommit för att visa dig till rätta nu när du är död, sade diset och tog gestalten av en mycket suddig gammal kvinna.
– Jaha, svarade jag enfaldigt och väntade på att ängeln skulle säga nåt mer.
– Jag heter Agda, fortsatte ängeln och vinkade åt mig att sväva med henne uppåt, och du heter Lova. Nu när du är här nere bland människorna är du genomskinlig, men när du kommer högre upp, blir du ett moln. Bland molnen kan du stanna så länge du vill, där uppifrån kan du se ner på din släkt och dina vänner, så att du kan vara säker på att de klarar sig även utan dig. När du känner dig redo att avancera till lugnet och stillheten fortsätter du bara uppåt. Men! När du har kommit upp till De Dödas Rike finns det bara ett sätt att komma ner till molnen igen: att bli ordningsängel, som jag.
När ängeln sade det hade vi kommit upp bland molnen.
– Det var nog allt tror jag, återtog ängeln. Om du undrar nåt är alla med riktig gestalt ordningsänglar. Dem kan du fråga.
Och medan ängeln sade det blev hon tunnare och tunnare.
– Den enda regeln är: sväva inte ner för nära jorden! Och när ängeln hade sagt det var hon helt försvunnen.

Där bland molnen bodde jag en tid, pratade med andra moln, hörde deras mer eller mindre sorgliga historier, såg att det ordnade sig med mitt hus, och efter en tid där tyckte jag att det skulle vara skönt att dra sig undan till lugnet och stillheten uppe i De Dödas Rike.

Jag ville aldrig bli ordningsängel, jag tyckte att det kändes bra i alla fall, så jag bodde där i evigheters evighet, och kommer att göra det även när du har levt färdigt ditt jordeliv och inte längre vill susa omkring som ett moln och titta på människorna.
Vi ses!