Ett leende.
Tänk vad ett leende från rätt person vid rätt tidpunkt kan göra.
Hon var en sån.
Erika.
Hon visste alltid när man behövde ett leende.
Om man tänker på det sättet, så har hon nog räddat mitt liv flera hundra gånger.
Det finns så många nere-dagar i mitt liv. Nära-döden-dagar.
Träffade ett av hennes leenden mig en sån dag var det verkligen en breg-och-dalbana. Från halvdöd och med läppen släpande i marken blev jag sprittande glad ochh skuttig.
Men nu, hur ska det bli nu?
Utan Erika?
Död.
Hon är död.
Jag ska dö.
Men inte nu!
Förhoppningsvis…
”Det var en olycka… det var inte mitt fel!”
Så låter det!
En kille. Full. Som körde.
Otroligt korkat!
Som om det inte var hans fel?!
Hon dog ju!
Bara försvann!
Slocknade, och var borta.
Blodig och äcklig måste hon ha varit!
Fy sjutton!

Vi hade egentligen aldrig varit vänner, eller så.
Jag var duktig i skolan, tyst och inbunden.
Hon var alltid i händelsernas centrum.
Inte alltid bäst, men framstod alltid som smart och duktig.
Alla tyckte om henne.
Hon tyckte om alla.
Helt otrolig var hon!

Marsmorgon. Kall, trist och blåsig.
Det är fyra månader sen det hände.
Hon cyklade hem från sin trumlektion.
Det var veckan mellan andra och tredje advent, första snön hade kommit, och det var halt och mörkt.
Hur dum måste man inte vara för att köra bill överhuvudtaget då?
Och köra full?
Hur kunde det ens vara att tänka på?

Nu är skolan slut för dan.
Skönt att slippa de nöten!
Alla bara beklagar hit och gråter dit.
Ingen förstår om man inte gråter.
Om alla tårar har tagit slut.
Inte ens om man är kille är det godtagbart att inte gråta fortfarande.

Jag har bara cyklat och cyklat utan att veta vart.
Nu upptäcker jag plötsligt var jag är.
Jag har cyklat ut på piren längst ut i hamnen.
Så fort tanken slår mig vet jag att det är det jag måste göra.
Jag ställer cykeln mitt på piren och låser den omsorgsfullt.
Sedan går jag några gånger fram och tillbaka, och när jag tror mig ha hittat det djupaste stället blundar jag, tar ett djupt andetag och tar sats.
Men jag kommer inte iväg i hoppet.
Någonting hindrar mig.
Jag tror att det är tanken på att Erika inte hade viljat att jag skulle hedra hennes minne genom att dö.