När kroppen viker och huvudet värker,
Förtvivlad och sorgsen för att ingen henne märker.
Salta och blöta rinner tårarna längs kinden,
Ner för stenen och bort med vinden.
Så falsk han var, precis som alla andra,
Lämnade henne tvärt för nån som hette Sandra.
Det är egentligen inte därför hjärtat svider,
Det är för den hemska lögnen hon lider. Händerna skakar av kyla men vem bryr sig,
Det han sa men aldrig menat var “Jag älskar dig”.