Kommer du ihåg den där sommarnatten? Då vi gick runt i stadens tystnad.
Jag minns den väldigt väl, fast det var två år sedan snart.
Jag kommer ihåg att jag satt på en bänk i parken, klockan var runt nio och folket
hade precis börjat försvinna in i sina hus.
Jag satt där och tittade ut på de få människor som fanns kvar, insjunken i mina
egna tankar.
Det var knappt att jag märkte när du kom och satt dig bredvid mig, du var så
tyst. Jag vet inte hur länge du satt där utan att säga något, men jag gissar
på att det var en kvart.
När du sedan började prata var det inte om de vardagliga sakerna som jag
annars hör, du började prata om ensamheten och hur du önskade fylla den.
Det var första gången jag hade hört någon prata med en sådan äkta längtan
i sin röst. Så vi satt där på bänken ett tag, och talade om ensamheten
samtidigt som vi dödade varandras ensamhet.
Efter en timme, eller var det kanske två? I vilket fall som helst så började
det bli kyligt att sitta still så vi började sakta vandra runt.
Aldrig har jag kunnat prata med någon så lätt som med dig, en total främling.
Ämnena skiftade, allt från filmer till stjärnorna och deras mystik. Och alla
dina ord förtrollade mig, för det var som om du läste mina egna tankar.
Stadshusklockan slog ett, nu var det alldeles tyst. Bara någon enstaka bil
som for förbi då och då. Trots att det var sommar så kunde man se någon ensam
stjärna blinka uppe på himlen, om än svagt.
Men det gjorde inget, för såg jag in i dina ögon hade jag ett universum som
för stunden var mitt eget.
Vi gick ner till hamnen och lade oss på en klippa, drömde oss iväg in
i natthimlen. Där låg vi ett tag, samtalet hade stannat upp, men ibland kan
en tystnad säga mer än ord.
Jag tror att jag somnade till en stund, jag har inget minne av när du satte din
jacka över mig. När jag öppnade ögongen igen satt du och såg på mig, ett
litet leende lekte på dina läppar. Vad vacker du var den natten, och speciellt
i det där ögonblicket. Leendet talade både om lycka, sorg och kanske lite vemod.
Du frågade tyst om vi skulle börja gå igen.
När vi gick förbi stadshusklockan för andra gången så slog den precis tre slag.
Morgonen närmade sig, snabbare än någon av oss velat. Kunde man inte ha stannat
tiden den natten? Låtit den vara evig?
Ingen av oss sa så mycket nu, vi gick mest tysta, hand i hand. Men när någon
av oss talade så lyssnade den andra, alltid lika intresserad.
Klockan blev fyra, klockan blev fem. När det var en halvtimme kvar till
att klockan skulle slå sex gick vi tillbaka till vår bänk igen.
Där satt vi den sista stunden och talade åter om ensamheten som vi båda nu
skulle återgå till.
Ingen sa det, men båda visste att det här var enda gången vi skulle ses,
det skulle inte bli något av oss två.
Precis klockan sex reste du dig upp och gick. Du såg aldrig tillbaka mot mig.
Och jag…jag reste mig och gick åt andra hållet utan att se mig om.
Det var så vi hade lovat att göra, gå utan att vända.
Men minnas, det skulle vi alltid göra.