Om jordnötter och navelludd…

Det sägs att det svåraste med en bok är att börja skriva den. Det stämmer. Så därför ska jag inte skriva en hel bok nu, utan ett antal små historier som inte alls hör ihop på något sätt. Dessa historier samlade mellan ett par pärmar som det sitter en rolig titel på, kommer att bilda en bok. Se där, ett så originellt grepp.
Det har väl ingen författare gjort tidigare eller…?

Det finns få saker här i världen som är så roliga att göra som att skriva – tycker jag. Förmodligen, ja inte förmodligen, för jag är ganska säker, nej inte ganska utan jag är säker på att om man frågade alla som bodde på denna jord vad som var roligast att göra – så skulle få kunna svara.
Vad som är roligt beror nämligen på så mycket.

Är jag hungrig, är det roligt att få äta.
Är jag ledsen, är det roligt om någon kittlar mig så jag får skratta.
Är jag pank, så är det roligt att få pengar.
Ni förstår…

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp saker som är roliga – och roligare än att skriva med, för den delen. Jag skulle kunna fylla en hel bok med det. Då skulle jag kunna ge ut den boken och tjäna en massa pengar. Kanske… för vem skulle vilja köpa en bok som bara handlar om att rabbla upp en massa roliga saker?
Man skulle kunna kalla den för en bok om livets visdom. Den roligaste boken i världen, eller så… Bara man ger sken av att boken innehåller stora visdomsord, så är det alltid många som köper den.
Man kunde kalla den för ”STORA BOKEN OM LIVETS ROLIGA VISDOM”, och ge ut den i stort format och stora bokstäver i den. Stora bokstäver är bra, då behöver man inte skriva så mycket text. Det fyller bra på sidorna i alla fall.
Nu undrar ni som har läst så här långt vad det är jag menar med denna text.
Jag har ingen aning. Ibland när jag skriver så blir det inte som jag vill. Det blir något helt annat. Ibland blir det inget alls.
Min gamle svensklärare, – (Här kommer en sådan där rolig parantes.) – (nå ja, så där gammal var han väl inte, men man brukar säga så. Min gamle…och så vidare.)
Jag gick på yrkesskola då och var 17 år. Han var väl 35, mycket ute på vänstersidan politiskt, och en riktigt hyfsat bra lärare, men… Han hade en i mitt tycke gammaldags inställning till skrivningar och prov och så. Han ville att man skulle hålla sig till ämnet.
Skulle man skriva 1200 ord om Säffle, så skulle man skriva 1200 ord om Säffle. Då fick man inte skriva 500 ord om Falun inte. Skulle man skriva 1000 ord om sitt sommarlov, så kunde man inte komma undan med 2000 ord om sitt sportlov i Österrike inte. Nä då…
De flesta gångerna så klarade vi alla i klassen av att åstadkomma riktigt hyggliga resultat på proven, men ibland… Ibland så kom Olle, som hans namn var, in i klassrummet med de rättade skrivningarna i handen. Han gick runt och gav tillbaka papperna i bokstavsordning, och med en liten kommentar om skrivningen och vilket betyg man fått, om det var bra eller inte bra.
Ibland när han kom till min bokstav, och min bänk, så stannade han och suckade:
”Sven.”
”Ja,” svarade jag då, för jag brukar svara när någon säger mitt namn.
”På denna skrivningen fick ni i uppgift att skriva 1500 ord om Karl den XII:s fälttåg och hur dessa påverkade det samtida svenska samhället.”
Här tittade jag alltid på min (gamle) lärare med stora oskyldiga ögon och svarade: ”Ja…”
”Varför gjorde du då inte det?”
Ja, varför gjorde jag inte det? Bra fråga, men ganska irrelevant, för… Jag skrev ju om Karl den XII:e. Eller nästan. Jag började skriva om honom. Jag började alltid skriva om det som vi skulle skriva om. Ibland så fortsatte jag också att skriva om det vi skulle skriva om, Och ibland så skrev jag faktiskt färdigt om det vi skulle skriva om. Faktiskt! Men ibland så…
Det var inte alltid roligt att skriva om det givna ämnet. Ibland så kunde jag inget om ämnet. Hade glömt det eller inte läst på eller hade inget intresse. Det är ju så. Det man är intresserad av, kan man läsa hur mycket som helst om, och lära sig hur mycket som helst om. Det man är mindre intresserad av, det tar längre tid att lära. Har man då bara en begränsad tid att läsa och lära på, då måste man prioritera. Det måste man alltid i livet. Prioritera. Smaka på det ordet. Pri-o-ri-te-ra.
Att prioritera betyder att välja bort det oviktiga. Att koncentrera sig på det viktiga. Men… Hur ska man kunna veta vad som är det viktiga?
Det är kanske viktigare att läsa en tidning om Blixt Gordon, och bli inspirerad att bli raketforskare än att läsa om gamla svenska kungar. Kanske. Vem vet? Det är kanske viktigare att läsa om gamla svenska kungar för att förstå kopplingen bakåt i tiden med framtiden. Varför saker händer och hur de hänger ihop med det förflutna. Vi förstår vår kommande framtid om vi förstått vår historiska bakgrund. Så är det. Men vet man det när man är 17 år?
Nej. Kanske någon vet det, men det visste inte jag. Det var roligare att skriva om det som dök upp i skallen på en just i det ögonblicket man skulle sitta och skriva.
Missförstå mig inte nu.
Jag började alltid på det angivna ämnet. Jag kunde skriva riktigt mycket om det för det mesta, men ibland… Ibland så kom det andra tankar kring det man skrev om som behövde utrymmet på papperet, och när orden började närma sig den gräns som var satt, så fick man försöka avrunda det man skrivit så att åtminstone avslutningen också handlade om vad man skulle skriva om.
Jag tyckte det var bra att man kunde skriva om något över huvud taget.
Jag menar, sitta i en skolsal, och så säger någon:
”Nu ska du skriva 1000 ord om ekorrar.”
Jaha… 1000 ord om ekorrar. Ja det kan jag kanske om jag är på humör för det. Då kan jag kanske skriva 2000 ord om dom små yvsvansade liven. Men det får jag inte. 1000 ord. Inte mera. Fast jag kanske vet jättemycket om ekorrar, och skulle kunnat sitta och skriva hela dagen om dom. Får man inte. 1000 ord. Så fånigt. Sitta och räkna sina ord efterhand som man skriver dem. Undrar om Strindberg gjorde det. Eller någon annan av de stora författarna.
”Jaha, då är min bok färdig. Nu har jag skrivit 100 000 ord. Nu är min bok färdig…”
”Jo, ursäkta herr store författare, men… Jag läste i er bok, och det verkar som om det fattas lite i slutet. Vem var det egentligen som mördade hertigen på herrgården. Det finns flera misstänkta, men när kommissarien ska komma fram till vem det var, så slutar boken bara mitt i en rad. Har det fallit bort lite text eller…?”
”Ack nej min trogne förläggare. Slutet fick ej plats. Jag skulle skriva 100 000 ord, och det får man ej överskrida. 100 000, inte ett ord till. Har man att bestämt antal ord att skriva, så håller man sig till det. Det lärde mig min gamle svensklärare…”

Tänk om den gamle svenskläraren lärt ut att det viktigaste var att det var roligt att skriva, och att vad man skriver om eller hur långt det är, har mindre betydelse.