Sten är en mineral, men Sten kan också vara en människa och det är det som denna korta berättelse handlar om. En morgon när Sten slog upp ögonen hade någonting fullständigt ofattbart hänt. Han bar på en ofantlig känsla av saknad. Satt och gapade dumt vid frukostbordet utan att riktigt begripa varför han kände sig så konstig. Såsmåningom gick det upp för honom att stora delar av hans minnen gapade tomma. Efter en evighet lyckades han övervinna känslan av förlamande tomhet och släpa sig bort till brevlådan för att hämta morgontidningen. Där fann han nya märkligheter. Här och var fanns vita fläckar där orden borde vara men hur han än ansträngde sig kunde han inte komma på vilka ord som fattades.

En vecka senare var det kaos i medierna. Alla människor hade avsevärda minnesluckor, djuren uppförde sig konstigt och alla texter i världen gapade av hål. Sten följde medierna frenetiskt för att försöka få en förklaring, men även vetenskapsmännen stod handfallna. En av de mest berömda vetenskapsmännen hade abdikerat och blivit profet istället. Han var övertygad om att det var en överlägsen intelligens som hade censurerat jordens alla språk i ett dunkelt syfte. Han predikade om dagen då hålen i språket återigen skulle fyllas.

Sten satt nedsjunken brevid ett av de märkliga föremålen som låg här och var i trädgården. Han kände att de på något besynnerligt sätt passade ihop med de tomma fläckarna i minnet. En gång hade han suttit så här och tänkt att det där föremålet är jag och jag är det. Mitt i allt detta grubblade han samtidigt gjort en skrämmande upptäckt han gjort häromdagen. Sten tillhörde en liten skara människor i världen som tycktes ha upphört att existera. De mindes inte vad de hette och ingen annan minns heller deras namn, och överallt där deras namn stod skrivet fanns nu bara en tom fläck. Profeten kallade dem för sina lärjungar och försökte kalla dem till sig. Sten kände sig inte kallad. Det kändes snarare som om de märkliga föremålen ute i trädgården kallade på honom. Som om länken mellan dem och honom på något sätt var livsviktig. Som om föremålen vore en länk till framtiden.