- RO HIT MED BLASKAN KÄRRING!

Hon betraktade hans feta, darrande läppar och tänkte att snart smäller det. Efter en ljudlös suck satte hon satte sig återigen ned i ekan för att ro bort till mannen vid frukostbordet. Havet var mörkare än vanligt. Båten kändes betydligt mindre och osäkrare än tidigare. Den falnande glöden i hennes inre var nu näst intill osynlig.

Efter en stund avtog frekvensen på årtagen och slutligen satt hon lojt med armarna hängande utmed sidorna. Ekan guppade osäkert i de komplexa brisarna. Domnaden var stark. Nere vid hennes fötter spred sig en svullen blånad och hon tänkte slött på den kallbrand som alltid burit hennes namn. Hon vände sig om och såg bort mot sin ö. Den öde ö där längtan efter Fredag hållit henne vid liv i 64 år. Den var nu kal som mannens hjässa. Blåaktig och svullen efter åratal av intravenöst gift.

Årorna förvandlades till gigantiska ålar som försvann ned i djupet. Fysikens lagar upphävdes och båten började sakta började sjunka.

Till synes utan anledning.

Kanske var det båten som blev tyngre. Kanske var det hon som förvandlades till en blystod inför hans svullna ögon. Kanske var det havets bärkraft som slutligen upphörde. Kanske var det rentav allt detta som gaddat ihop sig till den sista striden – som gjorde att hon slutligen sjönk.

Som en drunknade hund med morgontidningen i munnen.
———————ur
Ansikten
Några ordträngda gestaltningar ur samtiden
Peter Giger