{k}Då och då när man återvänder
är våra bilder av döden eroderade
av armeringsjärn från nybyggena
som vred sig under erfarna händer
när arbetarna fäste kransen på
takknocken,takstommen rest

kransen

det är också det omedvetnas
enda minne av något mycket
flyktigt som penetrerande möten
viss sorg som tveksamt gnisslar
av bourgogneröda cirklar efter
glas,textilbrännsår och annan
icke bokförd egendom som
inte kan bevisas i efterhand krönikan

om en lagom exotisk sjukdom

utan bevisad ärftlighet{/k}