Det var inte nämnvärt länge sedan och inte heller var det egentligen något särskilt. Jag tyckte visserligen då att det jag gjorde var utöver de allra vanligaste vanliga men jag uthärdade av någon anledning. Gav upp sen. Tillvaron blev till något annat och sommaren tog väl slut i samma veva.
När jag tänker tillbaka är det igenom ett slags raster av distans. Det är inte mig det handlar om, det är inte mig och min person den där tiden berättar om. Ändå var det ju jag, det var ju jag där i sommarnatten. När jag tänker tillbaka och försöker uppleva igen är det som att jag hamnat i och precis som avbrutit en förträngningsprocess. Jag kommer emot det där distansfiltret och det känns genast olustigt. Som att jag vore ute efter att snoka. Men jag döljer ingenting. Bilderna är förvisso ganska tydliga men mitt ansikte, öga, näsa, mun, är som utsuddat.
Svetten rinner ner över min panna, jag torkar bort den och föser undan den röda luggen. På nästippen har en av de salta dropparna hängt sig kvar. Torkar med handflatan och smetar så ned mig med trycksvärta. I en del av portarna fanns hiss och jag klev in och tryckte mig upp till högsta våningen för att dela ut på vägen ner. Fanns där spegel i hissen stod jag och såg på min spegelbild en stund. Under de sekunder hissen tog på sig för att komma högst upp såg jag mig själv i spegeln och jag minns svetten och hettan i mitt ansikte. Men jag minns inte mig. Minns inte spegelbilden.

På tidningsstationen fyllde jag alltid en flaska med kallt och uppfriskande vatten innan jag drog ut med vagnen. Hade jag inte haft den hade jag förmodligen svimmat av utmattningen. Min kondition är inte värd namnet och varje trappsteg var en kamp om syre till lungorna. Men jag höll ut och fick jobbet gjort. Jag delade ut morgontidningarna till Hornsgatans sovande prenumeranter. Hornsgatans ojämna nummer, ett par portar in på Timmermansgatan och så fortsatt bort mot Mariatorget. Inte fler kvarter än fyra, ingen lång sträcka.
På halva vägen tog jag paus. Efter att ha delat ut i en av portarna, som förövrigt var en dubbelport med två trapphus, brukade jag ta mig friheten att gå ut på de boendes innergård. Där kunde jag sätta mig en stund och andas frisk och klar luft. Jag satt på en trädgårdsmur intill väggen, sval och härlig sten, tog ett par välförtjänta klunkar vatten och tände sedan en cigarett. När jag går förbi den porten idag vet jag att jag varit där på gården, jag vet att jag varit i de portarna och att jag delat ut tidningar och åkt i hissar och beundrat utsikter och druckit vatten och torkat svett. Men jag minns inte hur jag kände under tiden och jag förstår inte att den personen som utförde dessa handlingar var jag. Den personen är som bortträngd och tillhörande en tid jag av någon anledning börjat tränga ur minnet.

Man samlade ihop de tidningar som skulle ut. Man hade sin lilla bok med efternamn och våningar, portar och koder. Nyckelkartan i den lilla väskan runt magen. Tidningar i den framvända bärvästen och flera tidningar i vagnen, alla noga utplacerade för tillgänglighetens skull. Jag pratade sällan med de andra som jobbade där, vi var alla mer eller mindre tystlåtna. Det var alltid så uppenbart för alla, inklusive mig förstås, att jag inte ville vara där, att jag led innan och under tiden jag delade ut. De kunde sina saker, de var vana vid allt. Vana vid det förrädiska dygnet. Jag vande mig aldrig vid det men så var jag där så kort tid och det var nog så att jag inte hann vänja mig vid det. Vid det att arbeta på natten och sova på dan.
När jag tog jobbet hade jag en underbar frihetskänsla inom mig, den glödde därinne och påminde mig om de tidigare nätter då jag också vandrat stadens gator. Jag vandrar stadens gator ibland. På nätterna, på väg hem ifrån någonting. Solen som går upp, fåglarna som kvittrar, de öde gatorna, de tomma bänkarna och de vackra utsikterna. Denna oskyldiga förälskelse fick mig helt enkelt intresserad av jobbet.
Hornsgatans omgivningar är ett södermalm jag förvisso känner väl och starkt för men jag vill inte kalla det mitt eget. Nej, mitt egentliga söder ligger givetvis på andra sidan av Götgatan och denna åsikt förstärktes ofta när jag var på väg hem efter att ha delat ut.
Det självständiga i arbetet, den upplevelse av frihet och positiv ensamhet som infinner sig när man är den enda vakna människan på gatan eller i en port, är en fantastisk sak att vara med om. Ändå känner jag att jag tappar den upplevelsen, jag har glömt den.
När jag inte svettades i trånga hissar eller slet för att gå i trapporna, då njöt jag av de gamla portuppgångarnas olika utformanden och trappavsatsernas utsikt ifrån fönstren. Solen gick upp över Skanstullsbron eller förvandlade Globen till ett gult sken. Ibland kunde jag inte sluta stirra och då kanske jag kom av mig en smula i arbetet. Säkerligen fick någon både en och två Dagens Nyheter och någon annan blev då helt utan eller fick kanske ett dagblad istället.

Utanför på gatan stod då vagnen obevakad och i regel stals ett tiotal tidningar under mina rundor. Det var inget ovanligt och därför hade jag alltid ett par extra. Och det är så lustigt, eller så obehagligt, för jag vet ju att jag alltid packade min vagn med tidningar och extratidningar, men jag kan inte för mitt inre känna eller minnas hur jag gjorde och vad jag kände under tiden. Vagnen blev lastad och jag drog den efter mig Hornsgatan fram och åter. Men vem var den personen? Jag känner henne inte men vet att hon funnits.
Jag ser framför mig hur jag hemma i lägenheten klär mig för att gå till jobbet. Linnebyxorna, den tajta behån under den svarta T-shirten. De gula gympaskorna. Vattenflaskan. Mitt alltihop.
Ibland hände det att jag varit på krogen innan jag skulle gå hem och byta. De nätterna ville min kropp inte vara mig behjälplig. En lindrig fylla och alla portarna. Syrebristen och pauscigaretten. Andra nätter tillbringade jag med den yngling jag då hängde ihop med. Han var ironiskt nog anställd på det tryckeri vars morgontidningar jag själv delade ut. Vårt korta förhållande gick ut på att vi efter jobbet sov tillsammans hemma hos mig. Våra arbetstider var ju sådana att sömnen på något sätt hamnade i fokus för tillvaron och då delade vi helt enkelt den. Jag har fotografier av denne yngling, också han med trycksvärtad hud. Det är jag som tagit fotona men det är svårt att gå tillbaka i tiden till själva ögonblicket de togs. Jag ser honom liksom inte genom linsen längre.

När han inte väntade på mig kunde jag ibland dröja mig kvar där runt Mariatorget. Jag kunde strosa bland kvarteren och njuta av tystnaderna. Känna friheten och känslan av att vara den enda människan på jorden, på söder. När man är tidningsbud får man givetvis ta med sig tidningar hem och jag hade alltid en DN under armen där jag gick. Jag kunde sätta mig i någon utav gungorna på Mariatorget och påbörja ett korsord. Röka en underbart frigörande cigarett och bara sitta där och gunga i morgonsolen. Vid fyra rycket på morgonen slogs vattenspridarna i Bofills båge på. De skulle svalka gräset och förhindra torka men för mig fungerade de som uppfriskande duschar.
Fiskmåsar rotade efter halvuppätna hamburgare utanför Burger King på Medborgarplatsen och råttor ilade fram och tillbaka i Björnsträdgård när jag började närma mig lägenheten igen. Jag vet att det var så och att jag värderade dessa stunder och upplevelser, jag vet att jag tyckte det var speciellt och utöver mitt vanliga. Det var inte fullt så länge sedan detta men ack så främmande det känns för mig nu!
När Hornsgatans nattliv med kroggästers hemgång och taxibilars hets blev för mycket, när krogarna just stängt, då kunde jag tänka på scener ur en favoritfilm. Där är det istället Brasse Brännström som delar ut, på samma Hornsgata springer han om nätterna och stoppar morgontidningar i brevinkasten. När gatan blev för mycket eller tråkig, då kunde jag leva mig in i filmen och se framför mig Brasse och Lasse Hallströms bilder ifrån 1975. Det var mysigt. Fortfarande min favoritfilm. Jag har en uppenbar relation till den filmen och ibland är det den som är min enda länk till min tid som tidningsbud.

Jag minns jag kunde känna mig så oerhört felplacerad då jag kommit till tidningsstationen. Det kunde kännas som att alla där dömt ut mig som misslyckat tidningsbud. De var helt klart rätt i den bedömningen och de visste nog att jag visste att de visste det. Jag var en annan sort. Idag i detta nu är jag väl förmodligen ytterligare en annan sort. De andra gick under en natt flera rundor och de vände alltid tillbaka till stationen för att fylla vagnen både en andra och en tredje gång. Deras fysik var på det sättet deras levebröd eftersom man tjänade mer på att dela ut fler tidningar. Jag gick alltid bara en runda, jag klarade inte mer och ville nog inte mer heller. Fast mot slutet när jag lyckats få in någon slags rutin så kunde jag nog känna att jag hade kapacitet för ytterligare en runda.
Tafatt och flåsande fick jag ibland känna på förödmjukelsen i trapphusen. Är det förödmjukelsen som fått mig att tränga bort dessa minnen? Vid ett tillfälle råkade jag dela ut en DN till fel person. Personen som skulle ha den hette Eireberg, jag ser det framför mig tydligt, och personen som fick den hette Eneberg, de bodde mitt emot varandra i samma port. Detta var under mitt testpass och jag hade föreståndaren utanför porten som väntade på mig. Eneberg öppnade dörren nästan i samma stund som jag pulat in tidningen, med viss möda, i brevinkastet. Han stank av alkoholism och såg nedgången och skitig ut. Detta var föresten inte en av mina portar utan några kvarter bak mot södra station, en testrunda jag lånat av föreståndaren. Eneberg böjde sig ner och tog upp tidningen som jag av misstag gett honom och då såg jag att han under sin solkiga tröja inte bar några kalsonger. Med kuken i vädret gav han mig sen tidningen tillbaka och sa med ett belåtet flin att den inte skulle till honom. Nej, det skulle den ju inte heller.
Tror inte att jag nämnde denna incident för föreståndaren när jag kom ut ur porten. Han frågade säkert hur det hade gått för mig därinne men anledningen till att jag alltså dröjt mig kvar därinne behöll jag nog för mig själv. Detta var min första utdelning.
Någon annan gång hade jag i en annan port vissa problem med ett brevinkast, det var för litet och jag kunde inte vika in tidningen ordentligen. Jag förde ett sådant skramlande väsen, förmodligen flåsade jag också som en galning, att prenumeranten på andra sidan brevinkastet vaknade och själv gick till dörren för att hala in sin tidning. Jag kände mig iakttagen och klumpig när jag kände hur tidningen, utan min hjälp, tog sig in till prenumeranten. Är detta en av anledningarna till att jag inte kan minnas ordentligt hur det var? Kan jag inte hantera den stress som jag nu känner? Känner obehag när jag nu tänker tillbaka, men mest obehaglig är känslan av att det var någon annan än jag som gick där i trapporna.

Detta är för guds skull ingen spökhistoria och inte heller någon spännande thriller, detta är jag i konflikt med mig själv. En kamp om tolkningsföreträde eller en jakt på upplevda erfarenheter. Upplevelser både av god och ångestfylld sort. Två ytterligheter nästan. Men var är dessa erfarenheter och upplevelser förankrade idag? Ingenstans! Jag går fortfarande nattens öde gator fram emellanåt, samma gator, samma höjder här uppå söder. Fiskmåsarna är utbytta mot nya och råttorna har blivit ännu lite skyggare men annars är ju allt sig likt. Skillnaden är dock den att jag nu förtiden, i den period jag lever av mitt liv just nu, inte på samma sätt som då kan uppleva staden genom tidigare upplevelser. Man refererar alltid till något, det är ytterst svårt att låta bli och därför finner jag det också så besynnerligt att jag inte tycks kunna använda de här erfarenheterna som referenser. När jag besöker Mariatorget och kastar ett öga mot gungorna som ännu står där kan jag inte se mig själv utifrån den person jag var då. Det är som att jag är förpassad till ett förvrängt utifrån och in perspektiv, när jag ju i själva verket borde minnas inifrån och ut. Vill jag inte? Återigen, det där rastret av distans. Filtret som hindrar mig ifrån att uppleva igen. Hallströms film kan jag utantill på ett sätt som inte kommer i närheten av scener ur mitt eget liv! Det var en tid av relativ ångest och av ett slags självplågeri, ett späkande som jag av olika anledningar ville försöka vänja mig vid. Men där fanns också underbara stunder av frihet som jag önskar att jag kunde få återuppleva. Till vem ska jag referera?