Tårar av sten från ögon av bly
Bly den tunga färgen av död och saknad

Grått som en regning höstmorgon
Då de sista löven av liv faller till marken

Månen skriker och solen sviker
Men molnen hopar sig som stackmyror

Hur mycket kan hjärta och sinne bära
Är styrka något från viljan eller tvärt om

Skänk mitt hjärtas tankar till evigheten, till tiden
Där de lever kvar som skriftens odödliga väsen

Så finns jag nära kindens sinne och tanke
Ett stilla samtal med någon död, någon glömd

För det är blott min enda fruktan
Att bli glömd

Bortglömd som en saga på ett papper
tappat i elden

Där det stilla skrumpnar och förtärs
Tills allt som är kvar består av svartaste puder

Som sprids med vinden och förvandlas till en känsla
som sedan talas av någon som aldrig hört min tunga

någon lik mig som andades in delar av min svarta saga
och för en stund lyser en del av mitt liv än en gång

lyser i sekunder av evighet
för att sedan falla i glömska än en gång

min fruktan att falla som så många andra
i glömskans alltid glupska gap

för vem kan säga att jag funnits
om ingen minns vem jag är

om ingen minns vem jag är